"Planeter fungerar lite som tennisracketar"
Hallå där, Tomas Karlsson, professor vid avdelningen Rymd- och plasmafysik på KTH. Nu har rymdsonden som du och dina forskarkollegor jobbat med lämnat jorden en sista gång med siktet inställt på Merkurius. Berätta mer!
– BepiColombo, som rymdsonden heter, har faktiskt redan varit halvvägs till Merkurius och vänt tillbaka. Man kan säga att sådana här rymdresor är lite som ett flipperspel. Rymdsonder kolliderar med planeters gravitationsfält som ett sätt att ta sig framåt. På det sättet sparas en massa raketbränsle. Ja, man kan säga att planeterna fungerar lite som tennisracketar tack varje sin gravitation.
Men visst finns det raketmotorer ombord? Vad används de till?
– När man använder motorerna är det framför allt för att bromsa rymdsonnder. För att komma nära solen måste man nämligen bromsa farkostens hastighet. Till slut använder man raketer för att göra en kraftig inbromsning när man ska få BepiColombo att gå in i omloppsbana runt Merkurius.
BepiColombo beräknas nå Merkurius 2025 och den sköts upp redan 2018. Är detta ett av de längsta rymdforskningsprojektet i tid mätt som KTH engagerat sig i?
– Fröet till BepiColombo såddes för säkert tjugo år sedan. Så tiden vi arbetat är längre än från 2018 till 2025. Under de första två decennierna är det många förstudier och sedan ska rymdsonden och alla instrument byggas. Vi har emellertid sedan länge arbetat med de fyra Cluster-sonderna som Europeiska rymdstyrelsen sköt upp år 2000. Med dem har vi väl arbetat runt 35 år. Det man kan säga är att detta är det projekt där vi lyckats komma längst bort från jorden.
Text: Peter Ardell
För mer informantion, kontakta Tomas Karlsson på 08 - 790 77 01 eller tomas.karlsson@ee.kth.se.