Första professorn i fastighetsförvaltning

Som expert på organisations- och upphandlingsfrågor ska Anna Kadefors bidra till att öka kunskapen om hur fastighetsägare kan möta nya utmaningar och samhällsbehov.
‒ Fastighetssektorn har stor påverkan på samhället. Trots det har kunskapen om hur man tar hand om hyresgäster, och om hus som redan är byggda, inte fått lika stor plats på universitet och högskolor som frågor kring nybyggnation, säger hon.

Anna Kadefors är 15 minuter sen till vårt möte på Brinellvägen på KTH, en regnig och blåsig december-onsdag vid lunchtid. Hennes kolleger har påtalat att hon ofta är ute i sista stund. Hon kommer rusande med en macka från Seven Eleven i handen och ursäktar sig med att hon inte trodde att det skulle ta sådan tid att ta sig från Trafikverket i Solna. Hon skrattar lite generat när jag avslöjar att jag är förvarnad.

Anna Kadefors är sedan mer än 25 år tillbaka forskare vid Chalmers i Göteborg, docent på Teknikens ekonomi och organisation.
Hennes kolleger beskriver henne som en mycket duktig forskare med pondus ‒ noggrann, metodisk, envis och inte rädd att vara obekväm.
‒ Jo, jag kan nog vara ganska övertygande när jag vet att jag har bra på fötterna. När jag är osäker är jag mer lyssnande. Jag hoppas att människor inte känner sig överkörda eller upplever mig som en besserwisser. Jag har själv lite svårt för sådana.

Ett av Anna Kadefors första uppdrag som doktorand var att undervisa fastighetsingenjörer och fastighetstekniker.
Trots att hon fann förvaltningsfrågorna intressanta blev det ändå mest forskning om nybyggnad. Hennes doktorsavhandling handlar om ”hur uppfattningen om rättvisa påverkar förhandlingarna i en beställar-entreprenörrelation”.

I dag är hon en av landets främsta forskare inom management och upphandling av byggtjänster. Hon leder det Formas-finansierade projektet ProcSIBE; ett nationellt projekt om upphandling i samhällsbyggandet.
Här studeras bland annat hur kommuner styr sin byggupphandling.
‒ Det har visat sig svårt att driva innovations- och utvecklingsprocesser i projektbaserade organisationer som byggandet består av, säger Anna Kadefors.

Ännu svårare verkar det vara i politiskt styrda miljöer, med ständiga policyförändringar och omorganisationer.
‒ En viktig fråga är om de kommunala fastighetsägarna måste anpassa sig till detta, eller om man kan få politiker och ledning att förstå att man inte hela tiden kan förändra förutsättningarna för en verksamhet.

Anna Kadefors var tidigt påtänkt för den nya professuren. Men när tjänsten utlystes var hon nära att avstå från att söka, men skickade ändå in en ansökan.
‒ Det passade dåligt in – jag hade mer än fullt upp, och tyckte inte att jag kunde vara borta från familjen så mycket. Jag förstår inte riktigt själv hur det kom sig att jag ändrade mig, men är jätteglad för att det blev så. Det känns också enklare att pendla nu när min yngsta dotter går i högstadiet.

Hennes professur finansieras de första fem åren av 20 fastighetsbolag och andra organisationer i branschen. Alla bidrar med 100 000 kronor var per år. Ett upplägg som Anna Kadefors gillar.
‒ Att företagen är med ger förutsättningar för en långsiktighet, och innebär att det blir lättare att nå ut med resultaten.
Hon ser det också som positivt att finansiärerna finns både i privat och offentlig verksamhet, och att de arbetar med såväl förvaltning av bostäder som av lokaler.

Exakt vilken inriktning forskningen ska få är inte bestämt än, Anna Kadefors ser det som viktigt att knyta an till utvecklingsarbetet som pågår inom fastighetsföretagen.
Tanken är att flera KTH-forskare ska involveras i samarbetet.
‒ Det finns helt klart ett stort utvecklingstryck på fastighetssektorn som inte funnits tidigare. Det händer mycket inom inte minst digitalisering, hållbarhet och offentlig upphandling som ställer nya krav på organisationerna, säger hon.

Att Anna Kadefors blev forskare är enligt henne själv ”ganska mycket en slump”, trots att pappan också är forskare.
Hon drivs av att förstå saker bättre, och att nå ut och påverka.
‒ Jag är tävlingsinriktad och njuter av att komma på de mekanismer som löser ett problem. Det är också kul att göra saker tillsammans med andra människor, forskaryrket är mer socialt än man kan tro.

Ogillar gör hon däremot när hon fastnar i saker som hon lovat att göra och som inte håller.
‒ En nackdel med projektfinansiering är att det är svårt att lägga ned projekt som man redan fått pengar för, men som visar sig inte vara så intressanta som man trott. För egen del försöker jag numera vara mer noga med vilka projekt jag ger mig in i.
‒ Ytterligare en fördel med att ha nära kontakt med fastighetssektorn är att det blir lättare för oss forskare att hitta rätt frågor när vi vet vad som pågår där ute.

PERSONLIGT

Anna Kadefors

Aktuell som: Landets första professor i fastighetsförvaltning, ABE-skolan, KTH. Under 2016 på halvtid, medan hon avslutar åtaganden vid Chalmers.
Ålder: 53 år
Familj: Sambo och två döttrar, 21 och 13 år
Bor: Bostadsrätt på Masthugget i Göteborg
Karriär: Väg- och vatteningenjör vid Chalmers tekniska högskola. Forskare vid Chalmers sedan 1989 med inriktning på samverkan och förtroende i kontraktsrelationer. Koordinator för Sveriges Bygguniversitet (SBU) 2011-2013. Leder bland annat: Det SBU-baserade Formasprojektet Procurement for Sustainable Innovation in the Built Environment (ProcSIBE), om upphandling för ett hållbart och innovativt samhällsbyggande.
Fritidsintressen: Just nu har jag inte mycket fritid. Oftast gör jag ingenting särskilt när jag är ledig; städar, träffar vänner och familjen, tar en promenad eller fikar på stan. Jag tränar såklart, spelar bland annat innebandy. Och i Stockholm finns det så mycket bra teater, det ska jag försöka utnyttja nu.
Favoritbyggnad: Åhh, sånt där har jag svårt för. Men jag gillar Rödasten konsthall under Älvsborgsbron i Göteborg, både för miljön och för verksamheten.
Bonusfakta: Anna är storasyster till författaren Sara Kadefors. ”Jag har inga ambitioner att skriva skönlitteratur. Däremot är jag mån om att skriva lättläst och tydligt i mitt jobb. Det är viktigt att skriva så att det blir läst”.
 

Text Hans Hellberg

Foto Håkan Lindgren

KTH Magazine 04 JANUARI, 2016