Musiken för alla – efter behov
Alla ska kunna vara med på musikscenen. Inga funktionsvariationer ska sätta stopp. Det hoppas medieteknologiforskaren Emma Frid som utvecklar digitala instrument, anpassade för alla som vill ägna sig åt musik.
I sin forskning lutar sig Emma Frid mot övertygelsen att det är en mänsklig rättighet att få tillgång till kultur och kulturella uttryck.
– Musik kan vara ett oerhört kraftfullt sätt att få utlopp för sin kreativitet och sina känslor, skapa tillhörighet och gemenskap, och ett verktyg för att göra sin röst hörd, säger Emma Frid, som själv är amatörmusiker och spelar piano och fiol.
Forskningsfältet, musikteknologi inriktat mot personer med funktionsvariationer, är relativt litet och främst fokuserat på fysiska funktionsnedsättningar. Emma Frids projekt är bredare och inkluderar dem som lever med kombinerade funktionsvariationer, både fysiska och intellektuella.
I samarbete med Dibber Rullen Särskola, en skola för elever med intellektuella funktionsnedsättningar och fysiska flerfunktionshinder i Solna utanför Stockholm, har hon tagit fram digitala prototyper för musikupplevelser.
– Det handlar om att exempelvis hitta metoder för att förstärka särskilda aspekter av musiken genom andra sinnen. Det kan vara att man känner musiken via vibrationer på huden eller att musiken representeras visuellt, säger hon.
Spela med kroppen
I nästa steg ska lämpliga gränssnitt för interaktion, alltså digitala musikinstrument, tas fram.
Utformningen av instrument involverar allt från val av sensorer och hur man programmerar att interaktionen med ljud ska fungera till hur musiken låter. Med hjälp av maskininlärning och gestinkänningstekniker kan interaktionen anpassas efter respektive individs rörelseförmåga. Syftet är att göra det möjligt för var och en att spela ett instrument genom att använda kroppen i någon form.
För personer med väldigt begränsad rörlighet kan man använda sensorer för tunga och mun, eye tracking eller rent av signaler från hjärnan, i stället för att basera ett instrument på fysiska handrörelser.
Det första digitala verktyget som tagits fram inom projektet är ett mjukt gosedjur som kan spela musik och skapa vibrationer.
Begränsad rörlighet
Eleverna på Dibber Rullen Särskola, som är mellan 6 och 19 år, är mestadels preverbala, det vill säga många av dem har ännu inte en utvecklad verbal kommunikation, och har olika grad av begränsad kontroll över sin rörlighet. Många är rullstolsburna och har fysiska flerfunktionshinder. Alla i skolan använder ett särskilt system, PODD, för alternativ och kompletterande kommunikation.
En viktig del i Emma Frids projekt är att forskningens metoder anpassas efter elevernas behov och skolans undervisningsmetoder.
– Det är både nödvändigt och utmanande att alltid inkludera användarna i utvecklingsprocessen; att designa tillsammans med i stället för att designa för någon. Delaktighet är en väldigt viktig aspekt eftersom en egen förståelse för hur tekniska system fungerar kan skapa en känsla av ”empowerment” och autonomi, säger hon.
Hittills har forskningsprojektet, som är treårigt, begränsats av covid-19 och arbetet har skett på distans eller via videoinspelning. Förhoppningen är att forskningen så snart som möjligt ska kunna ske på plats i skolan. Då ska verktygen testas av elever och lärare för att se hur de passar in och fungerar i den pedagogiska verksamheten.
Text: Christer Gummeson