Strömningsfysiklaboratoriet
Laboratoriet för strömningsfysik vid Institutionen för Teknisk Mekanik har en egen verkstad med två heltidsanställda tekniker, cirka 20 doktorander och cirka 10 seniora medarbetare. Forskningsverksamheten är fördelad mellan vindtunnellaboratoriet, vattenlaboratoriet, stötrörslaboratoriet och Cicero-laboratoriet, som alla ingår i Strömfysiklaboratoriet.
Strömfysiklaboratoriet har sitt ursprung delvis i den experimentella forskningen om turbulens som inleddes i slutet av 70-talet vid institutionen för mekanik. Den första större flödesutrustningen som byggdes var en vattentunnel som påbörjades 1976 och togs i drift 1980. Det var i denna vattentunnel som både professor Alfredsson och professor Johansson vid institutionen för mekanik utförde sina doktorsarbeten. Vattentunneln användes i begränsad omfattning av Alfredsson och Johansson ytterligare några år efter deras disputationer för att slutligen avvecklas 1989.
Under 80-talet byggdes några mindre experimentella apparaturer, delvis för examensarbeten, av vilka några fortfarande används. Vid denna tid hade institutionen för mekanik inte något eget experimentlaboratorium, men hade tillgång till oanvänt utrymme i källaren på Teknikringen 8 (Strömfysiklaboratoriets nuvarande adress). Verksamheten vid denna tid innefattade varken en del av eller en egen verkstad eller egna tekniker. Omkring 1984 inleddes en diskussion om att bygga en vindtunnel med hög flödeskvalitet av Alfredsson och Johansson med stöd av professor Mårten T. Landahl. Institutionen för flyg- och rymdteknik var villig att hyra utrymme för denna anläggning i hall 49 (idag kallad Strömningsfysiklaboratoriet). Detta är den tunnel som i dag är känd som MTL-vindtunneln (Minimum-Turbulence-Level).
1992 genomfördes en omorganisation som innebar en sammanslagning av institutionerna för mekanik, gasdynamik och hydromekanik, och laboratoriet för strömningsfysik blev institutionen för mekaniks experimentella laboratorium.
Contact
