Expert i katastrofmedicin får KTH:s stora pris 2024
Han är katastrofdoktorn och samordnaren som ofta är med de första hjälpteamen på plats i kris- och krigsdrabbade områden. Han har startat svenska Läkare utan gränser och finner drivkraft i medmänsklighet. Johan von Schreeb får KTH:s stora pris för sina insatser som minskar lidandet i världen.
För tillfället är Johan von Schreeb i Toscana för WHO-klassificering av ett italienskt fältsjukhus. Om ett par dagar ska han vidare till Beirut för att bidra med internationella hjälpinsatser.
Det aktuella arbetet ingår i programmet ”Emergency medical teams” som han medverkat till att bygga upp.
– Vi vill skapa en pool av fältsjukhus världen över, som lever upp till kvalitetsstandards och kan samordnas för akut och effektiv vård.
Johan von Schreeb påpekar att hjälpinsatser alltför ofta fokuseras till att skicka prylar som osorterade mediciner, tält och kläder, medan den största bristen gäller erfaren personal och samordning.
– Även i Sverige pågår utveckling av ett nationellt fältsjukhus enligt WHO-standard som vi ser fram emot att kunna bidra till.
I sin yrkesvardag blandar han forskning med fältarbete och policy. Hemma i Sverige håller han utbildningar som professor i global katastrofmedicin, för att bygga förmågor hos den nya generationens hjälparbetare.
År 1993 medverkade Johan von Schreeb till att grunda den svenska sektionen av Läkare Utan Gränser.
– Genom att organisera oss skapade vi en möjlighet att snabbt vara på plats vid katastrofer, som en oberoende, opartisk och neutral organisation. Det har varit makalöst att vara med att bygga den svenska sektionen. Under 2023 samlades över en miljard kronor in bara i Sverige!
Han disputerade på Karolinska Institutet 2007, som professor Hans Roslings sista doktorand.
– Hans Rosling har satt prägel på min inriktning inom katastrofmedicin. Hans tes var att man måste vara ute i fält, utsätta sig, för att verkligen se vad som funkar och bygga förtroende mellan hjälparbetare och befolkning. Jag har honom ständigt på min axel och hör honom ropa i örat, ”Johan, du måste tänka!”
Vilken är din största drivkraft?
– Att på olika sätt vara närvarande i katastrofområden. Lyssna på patienterna, på kvinnorna och de som drabbats. Det är en plikt att föra deras talan och att hjälpen sker på deras villkor.
– Ondskans konsekvenser är svåra att leva med, men vi vet vad som händer om vi lämnar länder i sticket, som i Sudan just nu. När ett krigsdrabbat land lämnas utan att någon utifrån ser vad som sker med egna ögon och kan få omvärlden att agera, då vet vi att det går illa. Ignorans dödar.
– Vi ska komma ihåg att majoriteten människor på jorden vill ha ett lugnt liv. Vinka av barnen när de går till skolan och äta middag tillsammans på kvällen. Några få procent vill annorlunda. Det är vår plikt att bistå och inte låta de onda ta över.
– Det är tungt när folk under lång tid fortsätter att dö helt meningslöst, som i Ukraina, men det viktiga för mig är att hålla igång, att hitta sätt att göra skillnad för de utsatta.
Hur gör du för att behålla hoppet om framtiden trots att du ständigt möter effekterna av kriser och krig i din yrkesvardag?
– Jag brukar tänka att den enda som jag tar order från är den gamla kvinnan i byn som lagar och delar ut risgröt till drabbade människor i närområdet. Det är hennes blick som ger mig kraft. Det är den typen av generösa och icke priviligierade personer som jag blir inspirerad av. I mitt huvud är det dem jag kommunicerar med för att få koll på vad som behövs i olika situationer.
– Det är lätt att beskriva människor som onda, men det viktiga är att även se att det kryllar av folk som vill väl och som ställer upp.
Text: Katarina Ahlfort
Foto: Jorge Durand