Authenticity in Bioethics: Bridging the Gap between Theory and Practice

Vad handlar avhandlingen om?

Ämnet gäller personlig autonomi, vilket är ett moraliskt begrepp. Att vara autonom är att vara styrd av sina egna krafter och inte av andra influenser. I min avhandling har jag analyserat begreppet autenticitet, vilket ibland anses vara en delkomponent i personlig autonomi, och hur det kan vara relevant inom biomedicin. Med ”autenticitet” menas i den här kontexten att man är genuin, äkta, sann mot sig själv, eller liknande. Begreppet har bland annat diskuterats av psykiater och filosofer i fall då det finns en misstanke om att en patients vårdbeslut är icke-autonoma av autenticitetsrelaterade skäl. Ett paradigmexempel är en person som lider av anorexi och som hävdar att hon hellre dör än går upp i vikt. Både teoretiker och praktiker har ställt frågan om sådana typer av önskningar kan bedömas vara inautentiska.

Varför blev du intresserad av ämnet?

Autonomi är ett viktigt moraliskt begrepp i liberala samhällen i allmänhet och i biomedicinska kontexter i synnerhet. Med min bakgrund i praktisk filosofi blev jag intresserad av paradigmexemplet ovan. Jag undrade bland annat om det är möjligt att på ett tillförlitligt vis avgöra om en patient uttrycker inautentiska önskningar, om inautentiska vårdbeslut borde åsidosättas av paternalistiska skäl och vad relationen är mellan autenticitet och beslutskompetens. Kort sagt ställde jag frågan om teoretiska autenticitetsideal kan göras praktiskt användbara i en biomedicinsk kontext.

Vilka är de viktigaste resultaten?

Så vitt jag vet är min avhandling den första omfattande analysen av autenticitet i den här kontexten och filosofiska traditionen. Den dominerande uppfattningen bland bioetiker i den här traditionen har varit att även om autenticitet är intressant så är det ett element i patienters beslutsprocess som är otillgängligt för kritisk analys. Min avhandling utmanar den här uppfattningen. Jag argumenterar för att under vissa villkor, och givet att en viss teori om autenticitet är sann eller åtminstone resonlig, så kan autenticiteten i en patients vårdbeslut bedömas med tillförlitlighet. Jag införlivar den propositionen i ett redan väletablerat autonomibegrepp, vilket gör teorin i sin helhet praktiskt användbar inom vården.

Var det något som överraskade dig?

Ja, att det så vitt jag vet inte har gjorts några detaljerade försök i den här kontexten och filosofiska traditionen att göra teoretiska autenticitetsideal praktiskt användbara. Forskare med olika bakgrunder har noterat att autenticitetsbegreppet är svårt att omsätta i praktiken, men de tycks alla ha nöjt sig med att notera den här svårigheten utan att utforska den närmare. Varför, mer exakt, är det svårt att observera inautenticitet? Vad, om något, kan göras åt det?

Vem har nytta av dina resultat?

Förhoppningsvis kan min forskning hjälpa patienter som befinner sig i medicinska tillstånd som påverkar deras beslutsfattande. Utöver de direkta praktiska implikationerna inom vården hoppas jag också att min avhandling utgör ett värdefullt bidrag till filosofiska konversationer om personlig autonomi. I förlängningen kanske avhandlingen kan vara relevant för frågeställningar om hur autonomi kan främjas i samhället i stort. Kanske kan autenticitetsbegreppet tillämpas i psykologi, ekonomi och sociologi, bland annat, i förklaringar av eller prediktioner om individuellt beslutsfattande. Möjligtvis finns det politiska redskap tillgängliga som kan främja människors självbestämmande på sätt som vi ännu inte har insett.

Vad ska du göra nu?

Jag är fullt finansierad till juni 2020 och kommer att fortsätta att forska vid KTH till dess.

Jesper Ahlin Marceta disputerade i juni 2019 med avhandlingen Authenticity in Bioethics: Bridging the Gap between Theory and Practice i ämnet Filosofi.