Saman vill rädda klimatet – med flexibel energilagring

Den globala uppvärmningen håller på att överskrida 1,5-gradersmålet. Samtidigt går den tekniska utvecklingen ständigt framåt. Varför händer inte mer i samhället? Jag slår mig ner med nyblivna biträdande lektorn på Energiteknik Saman Nimali Gunasekara  för att prata hållbarhet och energi. Vi möts i labbet där hon stolt visar upp en nyinstallerad anläggning för termisk energilagring.

– När jag säger energilagring, vad tänker du då? undrar hon när vi satt oss för att prata.

Batterier, svarar jag och pekar på mobilen i min hand.

– Det är du inte ensam om, svarar Saman. De allra flesta ser elektrifiering och lagring av el som nycklarna för att nå klimatmålen. Men för att lyckas i klimatkampen måste vi se längre än så och ta itu med elefanten i rummet – uppvärmning och kylning.

50 procent av världens slutanvändning av energi går till uppvärmning och kylning och det gäller allt från privatbostäder till industrier och serverhallar. Faktum är att vi även på nordliga breddgrader använder mycket energi för att kyla ner exempelvis sjukhus, serverhallar och köpcentrum. Hittar vi ett smart sätt att lagra värme och kyla och koppla samman den sektorn med elkraft kan vi kraftfullt minska de globala utsläppen, menar Saman. Hon utforskar just hur flexibla kopplingar mellan så kallad termisk energi och elkraft kan utformas för olika förhållanden – så att värme kan lagras när solen skiner eller vinden blåser och frigöras mitt på dagen eller senare på vintern när elen är dyr och behovet är stort.

– Det finns mycket forskning på energilagring, men just kopplingen mellan olika system och hur de kan optimeras för olika applikationsmiljöer saknas. Här kan jag bidra med min expertis inom termisk energilagring avseende material, komponenter och system.

Till exempel kan en värmepump eller en kylare använda billig överskottsel för att ladda värme eller kyla i ett termiskt energilager. På så sätt har man skapat en flexibel koppling mellan värme- och elsektorerna som kan bidra till att minimera bortfallet av förnybar energi när elnätet är begränsat.

På institutionen för Energiteknik har man länge varit starka på värmepumpar och dess system. Det var dess rykte och Sveriges status inom hållbarhet som lockade Saman till KTH för femton år sedan. Med en kandidatexamen från Universitetet i Moratuwa, Sri Lanka, sökte hon till mastern i hållbar teknik på KTH. Studierna följdes av en doktorandtjänst och sedan en postdoc. Nu har hon nyligen utnämnts till biträdande lektor, men det är inte statusen hon vill åt.

– Förutom större arbetsbörda får jag i rollen även mer formell uppbackning att satsa på mitt område. Genom att undervisa studenter och handleda unga doktorander tror jag att vi tillsammans kan påverka klimatet i en positiv riktning. Vi har mycket att lära av varandra. Det är i alla fall min drivkraft.

Beslutsfattare behöver se helheten

Saman berättar om viljan att alltid fortsätta forska och undervisa för miljöns skull.

– När jag läste IPCC:s senaste rapport som konstaterade att vi låg långt efter de globala målen blev jag oerhört berörd. Jag kände att vi som forskare hade misslyckats med att nå ut med vår kunskap och att bidra tillräckligt.

– Jag skulle önska att beslutsfattare fick upp ögonen för flexibla kopplingar mellan termisk energi och elkraft och satsade på det. Vi kan inte bara förlita oss på elektrifiering när uppvärmning är en så stor del av problemet. Vi måste titta på helheten.

Och Saman drar verkligen sitt strå till stacken. I höstas hade institutionen en container på KTH där de testade hur ett teknikpaket med kemisk termisk energilagring kunde arbeta i ett nordiskt klimat. Dessutom sitter hon med i vissa Tasks och Annexes relaterade till termisk energilagring i Energy Storage Technology Collaboration Program (TCP), på uppdrag av Internationella energimyndigheten (IEA).

– Jag ser det som min skyldighet att som forskare sprida så mycket kunskap som möjligt till både studenter, andra forskarkollegor och omvärlden, säger Saman. Det kommer jag fortsätta göra.

Text och foto: Ulrika Georgsson ulrikage@kth.se