En lärarlegend lämnar katedern
Efter en imponerande 35-årig karriär går Ulf Göran Manneberg, en av KTH:s mest uppskattade lärare, i pension. Med en passion för att integrera nya undervisningsmetoder och en djup förståelse för vikten av praktiska demonstrationer, har han format generationer av ingenjörer och forskare. I denna intervju reflekterar han över sin karriär, sina mest minnesvärda ögonblick och sitt arv.
Efter 35 år på KTH och flera utmärkelser som Årets lärare, vad har varit den största belöningen i din undervisningskarriär?
- Det finns två saker som verkligen sticker ut. För det första, när studenter berättar att deras föräldrar haft mig som lärare och att de hört goda saker om mig. Det är en känsla som aldrig förlorar sin charm. I år fick jag till och med höra att en teknologs farfar hade haft mig som lärare! Då inser man att det är dags att gå i pension. För det andra, när studenter från andra program än teknisk fysik återkommer och berättar hur de använt det de lärt sig i fysikkursen i något som varit avgörande för deras arbete inom företag eller myndigheter. Det är verkligen tillfredsställande.
Hur tror du att ditt praktiska och visuella sätt att undervisa har påverkat studenternas förståelse för fysik?
- Alla människor lär sig på olika sätt. De som lär sig bäst genom att läsa en bok är lyckligt lottade, men det finns andra som är lika skickliga problemlösare och som lär sig bäst genom demonstrationer, laborationer och genom att lyssna på en människa som förklarar. Fysikdemonstrationer har en tradition som sträcker sig över flera tusen år, och det är ingen slump att de fortfarande är relevanta.
Har studenternas engagemang och lärandebehov förändrats över tiden?
- Antalet kanaler genom vilka kunskap och förståelse kan förmedlas till en student har mångdubblats. I de flesta fall är detta positivt, men det har också ökat kraven på källkritik och på att kunna välja rätt källor. Det är en utmaning som både studenter och lärare måste hantera i dagens utbildningsmiljö.
Vilka är några av dina mest minnesvärda ögonblick som lärare?
- Ett av de mest minnesvärda ögonblicken var när jag insåg att något jag sagt eller visat i en kurs hade direkt påverkat resultatet för en civilingenjör på en arbetsplats. Det gav verkligen en känsla av att ha åstadkommit något betydelsefullt.
Vad hoppas du att ditt arv på KTH och i det bredare akademiska samhället kommer att vara?
- Nu kommer jag att låta precis som den dinosaurie jag är: Använd tekniska hjälpmedel för att demonstrera, men i så liten utsträckning som möjligt för att undervisa. En människa som pratar, skriver och demonstrerar är grunden. Sedan finns det mängder av komplement på internet som kan vara mer eller mindre bra.
Vad kommer du sakna mest och vad ser du mest fram emot att göra?
- Utan tvekan kontakten med studenterna, och naturligtvis arbetskamraterna. Framöver ser jag fram emot att spendera mer tid i naturen. Det är något jag verkligen vill göra i min framtid.
Berättat för: Marta Marko-Tisch