Till innehåll på sidan
Till KTH:s startsida

People, Climate, and Inclusive Infrastructure

A thesis on design and planning in underserved neighbourhoods

Tid: Fr 2020-10-16 kl 09.00

Plats: https://kth-se.zoom.us/j/65967420699, Stockholm (English)

Ämnesområde: Planering och beslutsanalys, Strategier för hållbar utveckling

Respondent: Joseph Mulligan , Strategiska hållbarhetsstudier, Kounkuey Design Initiative

Opponent: Professor Edgar Pieterse, University of Cape Town

Handledare: Professor Mattias Höjer, Strategiska hållbarhetsstudier; Researcher David Nilsson, Historiska studier av teknik, vetenskap och miljö

Exportera till kalender

Abstract

Komplexiteten och omfattningen av den globala stadsutvecklingen de närmaste årtiondena kommer att kräva radikalt nya tillvägagångssätt för att åstadkomma en hållbar utveckling. Ytterligare 2,5 miljarder människor beräknas befolka världens städer år 2050 och 90 procent av denna ökning förväntas ske i Asien och Afrika. Städer i Afrika söder om Sahara, där mycket av forskningen i denna avhandling har bedrivits, står inför åtskilliga sammankopplade utmaningar, såsom snabb urbanisering, informella regelverk och fattigdom, begränsad planeringskapacitet, förlust av grönytor och snabba klimatförändringar. Denna avhandling undersöker processer för design och planering av infrastruktur som kan bidra till en mer rättvis och hållbar stadsutveckling i snabbväxande städer i samband med klimatförändringar. Det går inte att tala om afrikanska städers utveckling utan att beröra informella bosättningar, vilka ofta karaktäriseras av låga inkomster och begränsad tillgång till grundläggande samhällstjänster. Ett växande antal forskare och utövare menar att informella områden inte bör betraktas som laglösa platser som bör elimineras, utan istället som framväxande samhällen vilka bör stöttas genom stegvis uppgradering. Många hävdar att hybrida (formella och informella) kombinationer av samhällstjänster kan möjliggöra en övergång till inkluderande och hållbara infrastruktursystem. Det är därför nödvändigt att förstå hur framväxande informella samhällstjänste kan påverka och integreras i processer för uppgradering och formalisering. De flesta artiklarna i denna avhandling behandlar planeringsprocesser och infrastrukturåtgärder för hantering av översvämningsrisk och förbättring av dränering i informella bosättningar. I många städer i låginkomstländer står de fattigaste och mest utsatta människorna inför en ökad översvämningsrisk på grund av klimatförändringar och den snabba urbaniseringen. Det finns ett akut behov att gå från respons till en integrerad och proaktiv strategi för hantering av översvämningsrisk i snabbväxande städer. Detta gäller bland annat Kenya som till stor del är i fokus i denna avhandling. Hantering av översvämning och dränering i informella områden är en infrastrukturfråga som tydligt illustrerar begränsningar av, och fördelar med, medborgarledda processer och statligt styrda interventioner. Utvecklingen av infrastrukturlösningar för översvämningar och dränering i städer studeras i denna avhandling för att skapa kunskap som är relevant även för andra infrastrukturområden. Mål och metoder Det övergripande syftet med denna avhandling är att öka förståelsen för potentialen i inkluderande planering som engagerar flera olika intressenter (multi-stakeholder participation) i utformning och planering av hållbar infrastruktur, med fokus på möjliggörande av en hållbar omställning i socialt och miljömässigt utsatta områden i snabbväxande städer. De huvudsakliga forskningsfrågorna för avhandlingen är följande: 1.Hur kan involvering av flera olika intressenter i infrastrukturutformning och planering stödja övergången till hållbara utvecklingsvägar i områden som saknar tillgång till grundläggande samhällstjänster, och som hotas av klimatförändringar? 2.Vilka planeringsverktyg kan förbättra hanteringen av översvämningsrisker och urban dränering för socialt och miljömässigt utsatta områden? 3.Hur kan metoder för urban dräneringshantering från socialt och miljömässigt utsatta områden påverka framtida infrastruktursystem?

För att undersöka dessa frågor bygger forskningen på fallstudier, panelundersökningar, intervjuer och observationer från deltagande i projekt och planeringsprocesser i informella områden, med särskilt fokus på den informella bosättningen Kibera i centrala Nairobi, Kenya. I avhandlingen sammanförs ett antal studier av "bottom-up", framväxande system för boendeförvaltad vatteninfrastruktur, och "top-down" statliga infrastrukturprojekt för "uppgradering". Avsikten är att undersöka hur en blandning av dessa kan möjliggöra innovation och överbryggande av kunskap mellan grupper. Omfördelning av makt i beslutsfattande samt att värdesätta och dela kunskap ligger i fokus. En tvärvetenskaplig forskningsmetod används för ändamålet att samla kunskap och expertis från invånare, utövare, formgivare och akademiker i utformning, leverans och tolkning av data och resultat. Genom denna forskning undersöks och testas planering och infrastrukturdesign där invånare och tekniska experter har haft gemensamt ansvar för resultaten. Resultat Avhandlingen utvecklar konceptuella modeller för att engagera tekniska experter och invånare i infrastrukturdesignprocesser. Den undersöker fördelar och avvägningar för civilsamhällestyrda och decentraliserade infrastrukturprogram, särskilt för hantering av översvämningar och dränering. Resultatet omfattar teoriutveckling för inkludering av flera olika intressenter i infrastrukturplanering, analys av verktyg för deltagande i hantering av översvämningsrisk i urbana miljöer samt nytt underlag om fördelar med och begränsningar av framväxande metoder i lokal infrastrukturhantering. Informationen som forskningen bidrar med kommer att ha särskild relevans för Kibera, dess roll i Nairobi, samt för delområden inom Kibera. Samtidigt kan flera av de förhållanden som finns i Kibera; en kombination av till exempel fattigdom, översvämningsrisk och sårbarhet för klimatrisker, vara relevanta för andra låginkomstområden i Nairobi, liksom för andra snabbväxande städer i Afrika och i andra regioner.

En slutsats i avhandlingen är att urbana, informella låginkomstområden kan vara platser för innovation och transformering av infrastruktursystem i ett förändrat klimat. Resultaten som presenteras visar hur invånare i resurssvaga stadsdelar med låg tillgång till grundläggande samhällstjänster har djupgående kunskaper om översvämningsrisk och lokala klimatrisker, förmåga att snabbt och effektivt agera för att möta akuta klimatrisker, samt har tydliga prioriteringar för utveckling på lång sikt. Vidare diskuteras hur utveckling av infrastruktur i informella områden kan vara en väg för att skapa ett nytt socialt kontrakt, antingen genom expansion och formalisering av befintliga och framväxande metoder för leverans av samhällstjänster, eller genom utveckling av ny kommunal infrastruktur. Begränsande faktorer inkluderar brist på resurser och teknisk kompetens på lokal nivå och brist på samspel och legitimitet på kommunal nivå. I resultaten presenteras exempel på hur framväxande infrastrukturmodeller från Kibera faktiskt har integrerat och informerat kommunala system. Här presenteras också fall där de decentraliserade systemen har misslyckats eller till och med inneburit ytterligare bördor och risker för redan resurssvaga grupper, på grund av brist på kapacitet eller finansiella resurser. För att dessa experiment i mindre nischer ska kunna bidra till utveckling i större skala och åstadkomma transformation krävs politisk vilja som byggs på kunskap, teknisk erfarenhet, robust underlag samt att organisationer som representerar invånare snabbt kan samlas. Resultaten visar också exempel på hur "top-down" -strategier har splittrat sociala nätverk och missat möjligheter att skapa mer motståndskraftiga och hållbara resultat. En strategi för att tillämpa detta förhållningssätt i större skala i framtagandet av integrerade utvecklingsplaneringsprocesser för låginkomstområden, som bidrar till både sociala och miljömässiga mål, kan vara integration av grön och inkluderande infrastruktur som ett organisatoriskt ramverk för fysisk planering.

För att ta sig an grundläggande sociala och miljömässiga utmaningar och möjliggöra mer gångbara utvecklingsvägar krävs en ny agenda för inkluderande infrastruktur inom både forskning och politik. Denna agenda, vilken drivs av beslutsfattare på nationell och kommunal nivå, bör ha fokus på rättvisa och hållbarhet. Den bör också grundas i en förståelse för lokala förhållanden och klimatrelaterade risker. Forskning har en viktig roll i att belysa och objektivt granska dessa metoder, med tillämpning och replikerbarhet i åtanke. Forskare baserade i höginkomstländer (som jag själv) med intresse för dessa frågor bör söka samarbete med nationella universitet och lokala forskningspartners, för att aktivt bygga upp kapacitet och samverkan. De bör samtidigt överväga sina egna motiv, privilegier och perspektiv på utveckling av forskningsfrågor i låginkomstländer. Samproduktion av forskningsagendor är också grundläggande för att dessa länders perspektiv på stadsutveckling ska kunna utvecklas och vara i framkant i att definiera frågorna. Samtidigt fortsätter invånare i resurssvaga områden att bygga framtidens städer på egen hand. Denna avhandling utvecklar konceptet hybridmodeller som fångar den framväxande och transformerande kraften i samordnade insatser från invånare och civilsamhällesgrupper, samt ger mer livskraftiga och flexibla utvecklingsvägar för utsatta områden i låginkomstländer.

urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kth:diva-281769