Nybliven professor som älskar resursåtervinning
Kerstin Forsberg klev in genom KTH:s dörrar första gången 1998. Då började hon läsa på civilingenjörsprogrammet i kemi och kemiteknik. 25 år senare är hon nybliven professor i just kemiteknik, med en passion för kristallisation, en metod som kan appliceras inom resursåtervinning.
Kerstin Forsberg är professor i kemiteknik med inriktning mot processer i naturliga system. Hon är också chef för Avdelningen för resursåtervinning, en ganska ny avdelning på Institutionen för kemiteknik som skapades för att samla kraft kring frågan om resursåtervinning.
Att hon trivs på KTH kan nog ingen ifrågasätta – Kerstin Forsberg började på civilingenjörsprogrammet i kemi och kemiteknik 1998 och blev sedan kvar både som doktorand och som postdoc. Efter fullgjord postdoc dök det upp en tjänst som biträdande lektor som hon sökte och fick. Sedan 1 maj i år är hon alltså professor. Hon menar att det hela tiden funnits nya utmaningar och nya saker att göra på KTH, vilket gjort att hon velat stanna.
– På KTH kan man utvecklas hela tiden, att bli professor innebär helt enkelt att jag har ett större ansvar att fylla ut rollen.
Trogen kristallisation
Hon doktorerade i ett projekt som handlade om kristallisation, ett område hon sedan blivit trogen genom åren. Både för att det är så roligt och för att det kan appliceras inom resursåtervinning och därmed bidra till en hållbar värld. Kristallisation är en separationsteknik med vars hjälp man till exempel kan återvinna syra och metall efter ytbehandling – betning – av rostfritt stål. Vid betning av rostfritt stål doppas stålet i stora syrabad. För att kunna återanvända syrorna måste man separera de metaller som lösts upp, vilket kan göras genom kristallisation av metallsalter.
Men kristallisation kan man även använda för att återvinna sällsynta jordartsmetaller – sådana som finns i till exempel nickelmetallhydridbatterier eller i permanentmagneter. Permanentmagneter kan man hitta i både motorer och i vindkraftverk till havs. Eftersom tillgången på de sällsynta jordartsmetallerna inte är så stor är det särskilt viktigt att kunna återvinna dem.
– Batteriåtervinning är ju ett hett område som ligger väldigt rätt i tiden just nu, säger Kerstin Forsberg.
Cirkeln sluten på Berzeliusdagarna
På frågan om vad som varit mest minnesvärt eller omvälvande under åren på KTH funderar hon en stund, men kommer sedan på det.
– Det måste nog vara när jag i år fick frågan om att vara med på Berzeliusdagarna och fick hålla en inspirationsföreläsning för kemiintresserade gymnasieelever. Jag var själv med på Berzeliusdagarna när jag gick i gymnasiet och minns det så väl fortfarande. Jag tänkte efteråt ”Nu är cirkeln sluten, nu har jag blivit professor och fått föreläsa på Berzeliusdagarna!” Det var väldigt roligt.
– Men det är också speciellt varje gång en doktorand man har handlett disputerar. Då känner man att man har gjort en insats. Eller när man får ett stort forskningsanslag som man verkligen ville ha.
Undervisningen är något Kerstin Forsberg tycker blir roligare ju äldre hon blir. Det är en uppgift bland många andra, men något hon menar måste få ta tid.
– Jag tycker mer och mer om att undervisa. Tänk alla studenter som strömmar igenom KTH, de är ju jätteviktiga. Att kunna utbilda studenter i ett viktigt ämne, det ger ett väldigt stort avtryck i samhället. Det känns bra.
Finns det några nackdelar med jobbet då? Nja, det skulle möjligen vara att det finns så många roliga projekt att det kan vara svårt att säga nej. För närvarande leder hon sju forskningsprojekt och deltar i ytterligare tre.
– Det är lätt att ta på sig så mycket eftersom det är så roligt, men man måste kunna känna sig trygg med att säga nej så att man har tid att göra det man redan tagit på sig på ett bra sätt, säger Kerstin Forsberg.
Text: Åsa Karsberg