KTH-kemist utvald till eftertraktat program
Daisy Pooler, postdoc på KTH, har valts ut till det amerikanska kemisamfundets CAS Future Leaders-program. Hon är den första kemisten från ett svenskt universitet att bli antagen till programmet på mer än tio år.
– Det är ett utmärkt tillfälle att träffa likasinnade kemister och att utöka mitt forskningsnätverk, så jag är verkligen glad över att ha blivit utvald! Jag är också ganska överraskad, jag hade inte förväntat mig att bli antagen till programmet, men det var verkligen goda nyheter, säger Daisy Pooler.
CAS Future Leaders-programmet erbjuder ledarskaps- och presentationsträning till forskare som just påbörjat sin karriär. Deltagarna får också chansen att presentera sitt eget arbete på det amerikanska kemisamfundets höstkonferens i Denver. Daisy Pooler och de 34 andra forskarna som deltar i år valdes ut bland hundratals högt kvalificerade sökande, som representerade ett brett spektrum av vetenskapliga discipliner och organisationer från hela världen.
– Jag har handlett många studenter och har haft några egna projekt under min doktorandtid som fungerat bra och som sedan publicerats. Jag lyckades också få ett Marie-Sklodowska Curie-anslag för min postdoc-forskning med min nuvarande handledare, Dr. Fredrik Schaufelberger, vilket stärker mitt CV en hel del. Fredrik skrev också ett utmärkt personligt brev där han rekommenderade mig för programmet, vilket jag också tror hjälpte min ansökan mycket, säger Daisy Pooler.
"Försök mer än en gång"
Att Daisy Pooler forskar i Sverige tror hon också kan ha bidragit, eftersom CAS strävar efter att välja kandidater med olika bakgrund. Men i slutänden tror hon att det handlar om hur ens CV ser ut och att man kunnat visa på starka ledaregenskaper under hela sin karriär.
– Jag ansökte förra året men kom inte in. Den här gången bad jag om råd från flera medlemmar i CAS Future Leaders alumni, vilket hjälpte mig att skräddarsy min ansökan efter vad de söker. Det är inte ovanligt att de väljer ut tidigare avvisade kandidater till programmet, så det är värt att försöka mer än en gång!
Molekylära maskiner
Under hela sin karriär har Daisy Pooler arbetat med molekylära maskiner eftersom hon tycker att konceptet är väldigt intressant. I grund och botten handlar det om att skapa små molekyler som kan utföra maskinliknande funktioner på nanonivå.
– Jämfört med de makroskopiska maskiner som vi möter i vardagen (bilar, kranar, datorer etc.), möter molekyler olika krafter som styr deras rörelse, som viskositet och rörelse orsakad av slumpmässiga termiska fluktuationer (dvs. Brownsk rörelse). Att utnyttja dessa krafter för att skapa kontrollerade rörelser är mycket svårt och något som har fascinerat mig i många år nu, säger Daisy Pooler.
– I min doktorsavhandling studerade jag grundläggande kemi hos ljusdrivna roterande molekylära motorer, som genom sekventiell ljusbestrålning och tillförsel av värmeenergi kan rotera enbart i en riktning utan någon bakåtrotation, i en liknande rörelse som hjul eller vinschen på rullen på ett fiskespö.
Fungerar med synligt ljus
Den viktigaste egenskapen hos molekylära motorer är att de bara kan röra sig i en riktning, på ett enkelriktat sätt. Med tiden kan denna vridbara rotationsrörelse kombineras, vilket gör ljusdrivna molekylära motorer till viktiga ställdon för användning i molekylära maskiner.
– Jag har arbetat med att skapa nya sorters molekylära motorer, baserade på heterocykliska byggnadsställningar. Dessa motorer har nya önskvärda egenskaper, de kan exempelvis rotera under bestrålning med synligt ljus, vilket är bra för biologiska tillämpningar, eftersom det vanliga UV-ljuset som används för typiska molekylära motorer har ett dåligt penetrationsdjup genom vävnad och dessutom är skadligt för cellerna.
Daisy Pooler arbetar i Fredrik Schaufelbergers forskargrupp på KTH. Där är de också mycket intresserade av molekylära maskiner, men de använder sig av föreningar som kallas mekaniskt sammankopplade molekyler, eller MIM. MIMs är molekyler som består av flera fragment som inte kan separeras från varandra om inte en kovalent bindning bryts – som länkar i en metallkedja. Eftersom fragmenten inte kan separeras existerar därför hela enheten som en molekyl, där fragmenten är förbundna med varandra genom en mekanisk bindning.
– Tack vare den mekaniska bindningen har komponenterna i MIM:en en inneboende frihet och rörelse i förhållande till varandra, vilket kan användas för att bygga molekylära maskiner eftersom vi i stort sett vill kontrollera rörelser på nanonivå. I Fredriks grupp vill vi också koppla samman molekylära maskiner med biologi, så ett stort fokus i mitt arbete är att arbeta med biokompatibla föreningar som är lösliga i vatten. Enkelt sagt så arbetar jag med biokompatibla molekylära maskiner, säger Daisy Pooler.
Text och bild: Jon Lindhe