Milano – staden där livet går ut på att navigera sig bland vespor, klä sig rätt för dagen som kan skifta nästan 15 grader i temperatur och att hålla sig alert på långa föreläsningar där raster verkar vara överflödiga. På ett sätt känns det som att jag står med den ena foten i Sverige och den andra i Italien. Med detta sagt tänkte jag beskriva tre av alla de skillnader jag noterat under mina snart två månader här. Eftersom jag själv både kommer ifrån och pluggar i Stockholm så blir det enklast att centrera jämförelsen dit.
- Stockholm är byggt på vatten och i Milano verkar inget vatten finnas så långt ögat kan nå, bortsett från kanalen i Navigli. Efter att ha spenderat en tid här blir stadens brist på grönytor dessutom mer och mer uppenbar. Visst är den stora parken Sempione fantastisk, men ensam är långt ifrån stark. I Milano verkar parkerna istället ha flyttat upp på fasaderna. Det är nämligen vanligt förekommande med stora gröna utsmyckningar på balkongerna här.
- Nästa punkt på listan är tidsaspekten. Med den italienska kulturen kommer både förskjutna och förlängda dagar, där flera restauranger öppnar vid 19 på kvällen och jag har föreläsningar som slutar 20. I och med detta har jag skjutit fram mina egna vanor en hel del, och igår blev det exempelvis middag vid 22.
- Slutligen vill jag poängtera isoleringsstandarden på byggnaderna. Ja, detta förtjänar faktiskt en egen punkt. Visst är vi svenskar relativt tåliga vad gäller temperaturer jämfört med människor från varmare länder (vi har gått i t-shirt långt in i oktober när det finns de som börjat bära dunjacka). Men när det kommer till den dåliga isoleringen blir de kalla nätterna även en utmaning även för oss. Med kalla stengolv och avslagna radiatorer har jag redan börjat med duntäcke och pyjamas på nätterna. Jag vill inte ens veta hur vintern kommer bli… Lyckligtvis slog föreningen på värmen här imorse.
