Ciao!
Efter två veckor på Politecnico di Milano har jag nu hunnit ta tempen på skolan och tänkte dela med mig av hur jag upplever skolan än så länge.
Först och främst så älskar jag campuset! Det är uppbyggt av olika typer av byggnader, omringade av gröna ytor och som är inredda med studieplatser överallt, lika mycket utomhus som inomhus (Italien råkar ju ha lite fler varma dagar än Sverige). Föreläsningssalarna är fräscha och rymliga, och den stora huvudbyggnaden som är superfin att se på och inger verkligen en riktig college-känsla, även om de flesta studenterna egentligen aldrig går in där. Dessutom bjuder skolan på många lunch-möjligheter, både för den sparsamma matlådestudenten och för den som känner för att testa en av alla de foodtrucks som varje lunch kommer till skolan, precis som på KTH. En av dessa säljer dessutom pizzor för endast 4 euro!
När det kommer till kurserna verkar hela färgskalan finnas med bland upplevelserna av alla olika valmöjligheter. Efter att ha pratat med personer från flera program verkar detta inkludera allt vad gäller tider och schema, arbetsbelastning, pedagogik och professorer. För egen del är jag väldigt nöjd med mina kurser, som alla är inkluderade i programmet Urban Planning and Policy Design. Liksom Milaneserna rättvist porträtterar Milano som Italiens modehuvudstad verkar estetiken även lika applicerbar på allt vad gäller arkitektur och stadsplanering. Mina professorer är verkligen kunniga och engagerade, och det känns som att jag kommer få med mig många spännande perspektiv tillbaka till Sverige. Och att plugga just stadsplanering är verkligen ett lifehack för den som vill lära känna en ny stad!
Något som däremot är mindre spännande är orutinen i mitt schema, som inkluderar allt från 10-timmarsdagar och 6-timmarsföreläsningar, till att sluta kl. 20 på kvällen (på fredagar…) och att aldrig riktigt veta när det är rast (om det ens blir någon rast). Däremot har jag bara en föreläsning om dagen majoriteten av dagarna, vilket ändå väger upp för oklarheterna. Gällande arbetsbelastningen har jag inte hunnit bilda mig någon tydlig uppfattning än, eftersom mina kurser till stor del är projektbaserade och vi inte riktigt har hunnit komma i gång med inlämningar. Däremot vet jag att det är flera inom andra program som redan känner att tempot börjat flåsa dem i nacken.
Så, summan av kardemumman – jag trivs hittills som fisken i vattnet på Polimi!
