Författare
Som vanligt blir inspelen från olika aktörer lite av en önskelista som i allt väsentligt ställer krav på ökade anslag. Som man ropar i skogen får man svar kan man kanske säga efter som forskningsproposition förväntas innehåll resurstillskott till högskolesektorn. Annars är det liksom ingen idé att skriva en proposition.
Men den stora frågan som ingen ställer i de sammanhangen är hur man skapar en långsiktig, överblickbar och stabil högskolepolitik? Eller, annorlunda uttryckt, vilka är de viktiga och mest grundläggande frågorna som man behöver hantera och besvara för att på lång sikt skapa en framgångsrik och hållbar högskolesektor som kan svara upp mot samhällets alla behov av högre utbildning och forskning?
Om man ser bakåt i tiden så föregicks till exempel den stora reformen 1977 när många nya högskolor kom till av ett omfattande utredningsarbete som pågick många år och lämnade många olika betänkanden längs vägen. Ännu tidigare, från mitten av 1950-talet jobbade en universitetsberedning med att formulera ”…en allsidig och förutsättningslös prövning av universitetens och högskolornas uppgifter och behov i det moderna samhället”.
Värt att notera är att man talar både om vilka uppgifter högskolesektorn ska ha och om vilka behov högskolor och universitet har. Det finns en dynamik i detta med att inte bara se högskolesektorn som en leverantör av samhällsnytta utan även i behov av vissa förutsättningar för sin verksamhet som rimligen behöver garanteras politiskt.
Frågan är också om inte högskolesektorn är ett sådant område där det borde skapas långsiktiga politiska majoriteter för de grundläggande frågorna som mer kortsiktiga forskningspropositioner kan hämta argument ifrån. Andra områden som försvar och energi är andra sådana områden för överenskommelser där man försöker formulera och besvara vissa specifika frågor som sträcker sig längre än en mandatperiod i riksdagen.
Det är många frågor av denna karaktär som skulle kunna aktualiseras. En viktig fråga handlar om hur (politisk) styrning kan utövas inom ett system som samtidigt ska garantera institutionell autonomi för lärosätena. En annan om hur de många olika typerna av lärosäten som finns idag kan ges utrymme för sin särart och få förutsättningar för att bidra till samhället på olika sätt. En tredje om hur nationella uppdrag kan ges avtryck i ett så mångfaldigt högskolelandskap som vi har idag och hur viktiga nationella satsningar på till exempel infrastruktur kan möjliggöras. Det finns också, alltid kanske, behov av att uttrycka forskningens och utbildningens frihet och problematisera hur friheten för lärosätena, forskare/lärare och studenter kan kombineras med ambitioner om samhällsrelevans och arbetsmarknadsintressen.
Varje forskningsproposition brukar förvisso innehålla diskussioner av mer grundläggande frågor, men fortfarande är det ett tag sedan staten samlade sig för att i kraftfulla ordalag formulera universitetens och högskolornas uppgifter och behov, så som man uttryckte sig 1955.
Författare
De senaste veckorna har jag haft förmånen att vara med på flera seminarier som visar i ord, men framförallt i handling, hur viktigt samarbete över disciplingränserna och universitetsgränserna är.
Ett tvärvetenskapligt angreppsätt är ofta vägen fram för att hitta lösningar på komplexa problem där en rad olika aspekter blir belysta utifrån respektive forskares disciplinära hemvist.
Vid det årligen återkommande Östersjöseminariet som hölls för några veckor sedan presenterade forskare studier som visade på Östersjöns miljöproblem, men också olika lösningar för att kunna rädda havet. Det handlade om allt från att återskapa lekplatser för rovfisk, att kunna använda sensorteknik för övervakning, vinddrivna moderna fartyg och, inte minst, att utveckla vattenbruk och så kallad blå mat.
När presentationerna länkades ihop så framgick det tydligt hur olika vetenskapliga discipliner, var och en på sitt sätt, bidrar till att förstå den komplexa havsmiljön i Östersjön, relationen mellan havsmiljön och verksamheter på land och hur ny teknik kan användas för att skapa nya hållbara lösningar som dessutom ger stora mervärden till samhället.
Inom medicinsk teknik driver KTH och KI gemensamt MedTechLab och inom det samarbetet bedrivs flera innovativa och vetenskapligt framgångsrika projekt i samverkan mellan KTH, KI och klinisk verksamhet. Ett exempel hamnar om teknik för avbildning av cancertumörer så att de kan upptäckas tidigare och med bättre precision av läkare.
Det är både teknikutveckling, diagnostik och medicinsk vetenskap som behöver arbeta ihop. Ett annat exempel är kartläggning av nervimpulser för att på sikt kunna påverka nervbanorna och bota sjukdomar som reumatism eller andra inflammatoriska sjukdomar genom nya medicintekniska hjälpmedel. Matematik, teknik, medicinsk vetenskap och kliniska verksamheter deltar i projektet för att bidra till det gemensamma målet om bättre hälsa och livskvalitet genom en mer precis medicinsk behandling.
I veckan arrangerades de fransk-svenska forskardagarna som i år hade fokus på kärnenergi. Även här samverkar många discipliner för att skapa förutsättningar för framtidens kärnreaktorer som kommer att vara modulära och säkrare än dagens system. I detta ingår även lagstiftning, tillståndsprövningar och myndighetssamverkan som en viktig del i det problemkomplex som behöver vetenskapliga bidrag för att förbättra samhällets långsiktiga energiförsörjning.
Det är lätt att känna en stark tillförsikt inför universitetens förmåga att kunna bidra till klimatomställningen och ett bättre samhälle när man får ta del av framsteg som grundar sig i verkligt tvärdisciplinära arbetssätt där man ändå utvecklar och nyttjar en djup vetenskaplig disciplinär spetskompetens. För KTH känns det nästan som ett adelsmärke att kunna arbeta på det sättet.
Författare
Att se glädjen, jublet är fantastiskt. Nu senast Nobelpristagaren i fysik Anne L´Huillier på Lunds universitet som fick beskedet mitt i en föreläsning och sedan fortsatte föreläsa.
Eller de som stod bakom mRNA-tekniken och fick medicinpriset. Tänk att göra en upptäckt som förändrar världen. Undrar hur det känns. Och hur mycket tid, tålamod och omprövande som ligger bakom.
All forskning bidrar till just det, inte minst den som bedrivs på KTH inom en rad olika områden.
Alla får inte ett Nobelpris, Hannes Alfvén på KTH fick i och för sig i fysik 1970 , men alla bidrar till kunskapens och de nya resultatens utveckling med potential att möta och mota de komplexa samhällsutmaningar vi står inför. Liksom studenterna med sin nyfikenhet och sitt ifrågasättande driver fram nya svar och lösningar.
Läget i världen är inte optimalt just nu, för att ta i med ett så kallat understatement, men dessa revolutionerade upptäckter inger i alla fall mig ett stort hopp om framtiden.
Ingen forskare arbetar heller i ett lufttomt rum utan befinner sig i en grupp, i samarbeten, i nätverk och i sammanhang över disciplins- och ämnes gränser- allt som oftast även nationsgränser.
På KTH har vi en rad forskare som inspirerats av, kanske tävlat mot eller samarbetat med Nobelpristagare genom tiderna. Här kan man läsa om några KTH-forskares tankar kring såväl fysikpriset som medicinpriset och utvecklingen av mRNA-tekniken som sagt och som lade grunden för vaccinet som togs fram för att bekämpa covid.
Eller kemipriset som gick till dem som utvecklade kvantprickarna. De som på många sätt förändrat och lyser upp vår vardag till exempel i LED-belysning och TV-skärmar.
Författare
Inom universitetsvärlden finns en lång tradition av kollegialitet. Grunden är att det vetenskapliga samtalet och den goda argumentationen är det som bäst bidrar till att upprätthålla och utveckla kvalitet i forskning och utbildning och att kollegor både vill och förmår bidra till att en sådan miljö formas. I en sådan omgivning tar man ett gemensamt ansvar. Även om äldre kollegor förväntas vägleda yngre så är det argumentet som väger tyngre än både ålder och position.
Universiteten är också så formade att den mest ingående kunskapen om forskningens och utbildningens innehåll finns hos forskare och lärare. Det är svårt att på ett enkelt och självklart sätt hävda auktoritet över den kunskap som finns i forskargruppen om man står utanför densamma, inom ett annat ämne eller på någon plats högre upp i hierarkin på universitetet. Snarare är det ”peers”, kollegor, inom samma eller näraliggande vetenskapsområden som kan föra det fördjupade samtalet om forskningens eller utbildningens kvalitet.
Att det finns en kollegial struktur som tar tillvara de behov, tankar och synpunkter som finns på plats av dem som är närmast vardagen och verkligheten i fråga om forskning och utbildning på ett lärosäte är av stor vikt även av andra skäl. En decentraliserad styrning grundad på vetenskaplig kompetens och diskussion står stadigare vilket stärker universitetens autonomi och oberoende visavis den politiska styrningen.
Samtidigt kan det paradoxalt nog också göra ett lärosäte mer snabbfotat. Flexibiliteteten kring såväl forskning som utbildningsinriktning i relation till omvärlden, såväl nationellt som internationellt, kan öka. Detta som en konsekvens av att de som är väl insatta i forskningsläget inom ett visst ämne kan föreslå förändringar.
Kollegialitet är, förutom en central del av vetenskapens vardag, också en form för inflytande, styrning och ansvarstagande. Som styrform kan det vetenskapliga omdömet användas som grund för mer övergripande kvalitetsbedömningar inom en bredare ämnesgrupp när det till exempel handlar om beslut om kvalitetshöjande insatser, utbildningsplaner eller kravnivåer inom forskarutbildning. På samma sätt kan kollegial styrning också inkludera medverkan i övergripande diskussioner kring till exempel verksamhetsplaner oaktat var de formella besluten fattas.
Kollegialiteten ska också finnas i nära samverkan med en mer traditionell linjeorganisation där chefer har ett tydligt och ansvarsfullt mandat att arbeta med allehanda frågor kring bemanning, resursfördelning, arbetsmiljö och uppföljning. I vissa fall är det förstås en gråzon mellan vad som är en linjefråga och vad som är en fråga som bör vara föremål för kollegialt inflytande. Helt går inte denna gråzon att klara ut utan även detta är ett område där omdöme och klokskap i organisationen måste få ett spelrum.
Min övertygelse och förhoppning är att det går att bygga en organisation med ett starkt kollegium samtidigt som det också finns en stark linje. Det gagnar både utvecklingen och kvaliteten på ett lärosäte.
Författare
Äntligen! Enligt regeringens kommande budgetförslag ska regeringen höja ersättningen för studenter inom naturvetenskap och teknik. Det är inte en dag för tidigt och satsningen på ingenjörsutbildningar välkomnas varmt.
Sedan prislappsystemet infördes för 30 år sedan har NT-pengen per student på de tekniska och naturvetenskapliga utbildningarna släpat efter. Detta bekräftas när det gäller teknikutbildningar bland annat i en rapport från Sveriges Ingenjörer som kom i somras.
Detta står förstås i bjärt kontrast till samhällets och den globala arbetsmarknadens stora behov av just teknisk kompetens och excellens.
Enligt regeringens förslag ska ersättningen till lärosäten med dessa studenter som KTH höjas med 1,6 procent per helårsstudent 2024.
Hur det slår och var det landar exakt i kronor och ören är svårt att säkert sia om. För att få det svart på vitt är det bäst att avvakta de exakta siffrorna när budgeten presenteras i riksdagen den 20 september.
—
Ytterligare en glädjande nyhet var att KTH fick högsta betyg, fem stjärnor, för sitt arbete med internationalisering för sjunde året i rad. Med hjälp av ett internationaliseringsindex har STINT, Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning, viktat 28 olika lärosätens internationella engagemang. De har tittat på alltifrån internationella sampubliceringar, studentrörlighet, internationella doktorander, utbildningsprogram på engelska, fakultetens internationella akademiska erfarenheter och ledarnas internationella akademiska erfarenheter för året 2021.
Även om internationalisering blivit alltmer av en självklarhet på KTH och mycket av vår forskning och utbildning i sin kärna är internationellt orienterade att söker KTH sig mot nya samarbeten med olika länders universitet med fokus på såväl Europa som USA och Afrika.
