Författare
Schweiz och Nederländerna lyfts ofta upp som förebilder när olika frågor inom universitetssektorn kommer på tal, till exempel när det gäller forskningsprestationer, institutionell autonomi, kvalitetssystem, finansiering eller ansvarsfull internationalisering.
Jag har haft möjlighet att besöka tekniska universitet i båda dessa länder vid ett par tillfällen under våren och i fjol.
Det är alltid svårt att jämföra situationen i olika länder. Systemen och förutsättningarna för universiteten skiljer sig åt så pass mycket att det inte går att jämföra siffermaterial rakt av. Men, detta till trots, kan man ändå reflektera över en del olikheter oss emellan.
I Schweiz äger staten fastigheterna och universiteten disponerar dessa utan att betala hyra, men får å andra sidan stå för underhåll, om- och nybyggnationer. Till skillnad från den låtsasmarknad med kraftiga övervinster för fastighetsägarna som skapats för lokalförsörjningen för svenska universitet så är systemet i Schweiz baserat på en modell där universiteten får stå för fastigheternas faktiska kostnader.
I Sverige plågas universiteten svårt av den nuvarande modellen där vi inte bara betalar kostnaderna för fastighetsförvaltningen utan också tvingas bidra till övervinster och aktieutdelningar som går tillbaka till staten.
I Nederländerna finns ett väl utvecklat samarbete mellan universiteten sinsemellan å ena sidan och mellan universiteten och staten å andra sidan som möjliggör ett gemensamt arbete för problemlösning och utveckling, till exempel i arbetet med ansvarsfull internationalisering eller genom utvecklingen av kvalitetssystemen för högre utbildning. Vi har bra samverkan mellan universiteten i Sverige också, men inte riktigt så att vi gemensamt med politiken formar lösningar för framtiden.
I Schweiz och Nederländerna har man kvar ordningen med att avklarad examen i tidigare steg i utbildningssystemet ger tillträde till högre utbildning. Det liknar det system med studentexamen som vi hade i Sverige fram till slutet av 1960-talet. Universiteten har därmed inte själva har någon kontroll över hur många studenter som kommer till de olika utbildningarna utan de måste ta emot alla som kommer – med en kraftig utslagning under det första året som följd. I Sverige ger vårt system stora möjligheter att dimensionera och forma utbudet strategiskt och långsiktigt inom ramen för en relativt stor autonomi för universiteten. En autonomi som i jämförelse med Schweiz och Nederländerna är en stor fördel.
Men, det som ändå stannar kvar i minnet efter besöken, är den finansieringsmodell som man har. Huvuddelen av forskningen finansieras med basanslag och en mindre del med konkurrensutsatta anslag – tvärtemot den situation som vi har i Sverige – vilket gör att den akademiska personalen får en tryggare situation. Universiteten får dessutom ett samlat anslag för forskning och utbildning till skillnad från den ganska konstlade uppdelningen på två separata anslag som vi har. Dessutom är anslagsnivåerna betydligt frikostigare än vad fallet är i Sverige.
Viktigast är ändå att vi har utvecklande samarbeten och utbyten med våra vänner i både Schweiz och Nederländerna. Tillsammans kan vi bidra till att lösa framtidens problem genom såväl forskning som utbildning. Trots allt är det ju så att även om systemen ser olika ut så finner vi många möjligheter till samarbeten via gemensamt formulerade forskningsfrågor.
Författare
Statsrådet för högre utbildning och forskning gjorde ett utspel den 9 april som gick ut på att han önskade se mindre andel fristående kurser och särskilt färre kurser på distans. I stället vill han öka programutbildningar för bland annat ingenjörer och sjuksköterskor.
Debattartikeln drog på sig mycket kritik och statsrådets lördagsintervju i radion gjorde nog inte saken bättre. Hur ska det gå till tycks alla undra. Ska regeringen gå in och detaljstyra utbudet på varje universitet och aktivt peka ut vilka delar av utbudet som ska bort? Det skulle i så fall vara en sällan skådad detaljstyrning och en styrning på en nivå som vore näst intill omöjlig att genomföra.
Å andra sidan kan regeringen göra i stort sett som den vill. Vill man detaljstyra så kan man göra det, vill man uttrycka mål för varje lärosäte så kan man göra det, vill man schablonmässigt flytta ekonomiska resurser från ett lärosäte med hög andel kurser till ett annat lärosäte med större andel program så kan man göra det och hoppas att utfallet blir en mindre andel kurser och en större andel program.
KTH har inom ramen för ett stort förändringsprogram Framtidens utbildning formulerat övergripande principer som ska vägleda vårt förändringsarbete och också sjösatt ett flertal utvecklingsprojekt för att realisera dessa. Nyligen har vi också beslutat om inriktning av översynen av vårt programutbud som under året ska leda till en prioritering av angelägna projekt för programutveckling.
Det är viktigt att vi kan arbeta med alla verktyg när vi gör detta. Och som några av mina kollegor skriver i ett inlägg att många av våra samhällsutmaningar kräver ett tvärvetenskapligt angreppssätt https://www.dn.se/kultur/kth-professorer-stall-inte-olika-kunskapsomraden-mot-varandra/.
Vi behöver dels definiera den tekniska ämneskunskap som ska förmedlas, dels till detta foga hållbarhets- och jämställdhetsperspektiv. Etiska frågor och policyfrågor behöver också finnas med när den framtida ingenjören ska utrustas för att kunna lösa alla omedgörliga problem som väntar i yrkeslivet.
Vi är i grunden ett programintensivt universitet, men har under de senaste åren utvecklat ett allt större utbud av fristående kurser som en del i arbetet med att utveckla vårt bidrag till livslångt lärande. Det är nödvändigt att vi fritt kan bedöma och forma vårt utbud i form av program, på olika nivåer, och kurser utan att vara begränsade av en statlig detaljstyrning i det avseendet.
Det måste vara ett ansvar för varje lärosäte att sätta samman ett utbud som svarar mot studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens krav och då behöver vi kunna använda oss av både program och kurser. Min förhoppning är att vi kan fortsätta att ges detta ansvar och att vi också kan ha en dialog med våra uppdragsgivare om hur vi bäst bidrar till vad som Sverige behöver framöver från ett lärosäte som vårt.
Författare
Vem är den typiska KTH-studenten? Den frågan får jag ibland och svaret bli alltmer uppenbart: Det är olika.
För ungefär en månad sedan fick jag möjlighet att vara med vid ett mottagningsinternat, där de som arbetar med att möta alla studenter som ska börja på KTH i höst, fick delta i workshops och föreläsningar under rubriken Ledarskap, hållbarhet och inkluderande mottagning.
Jag är övertygad om att KTH genom Tekniska Högskolans Studentkår (THS) och samarbetet med bland annat KTH:s Education Office har en i särklass bra och relevant mottagning för att alla ska känna sig inkluderade och välkomna. Grundtanken är att oavsett vem du är, var du kommer ifrån eller vilken bakgrund du har så är du välkommen till KTH.
Gamla tiders skräckhistorier kring nollning och andra initiationsriter till högre utbildning känns tack och lov mycket avlägsna. Då syftade nollningen till att stöpa om och ”rena” de nya studenterna så de blev”riktiga” studenter. De skulle inordnas i systemet.
I dag är det precis tvärtom där olikheter bejakas. Detta går också hand i hand med synen på och vikten av breddad rekrytering. Jag hoppas att de nya studenterna känner sig välkomna till campus och att de får en fin introduktion till studierna och studentlivet.
Fortfarande är den sociala snedrekryteringen till högskolan betydande och Sverige går miste om en rad talanger. Att locka nya grupper av studenter att läsa är fortfarande en ständigt prioriterad fråga. Det är inte bara en rättvisefråga för individen utan just en fråga om kvalitet, samhällsnytta och delaktighet i samhällsutvecklingen.
För KTH:s del är en bredare rekrytering avgörande då ingenjörsyrket fortfarande är mansdominerat. Vi riskerar att gå miste om både talanger och viktiga perspektiv om vi inte lyckas vara relevanta och intressanta för bredare grupper i samhället. Samhällsutmaningarna kräver delaktighet från hela samhället för att kunna lösas och universiteten är en del i att engagera alla för det viktiga framtidsarbetet.
Författare
Att omsätta nya, spännande ideer som kan förändra samhället till praktiska lösningar i vardagen är något KTH arbetar med på bred front – inte minst med hjälp av KTH Innovation. Ett särskilt intressant område för innovation är det som brukar kallas ”deeptech”.
Det är banbrytande teknikområden som kräver stora investeringar i forskning och utveckling för att ta sig från idé till tillämpning och kommersialisering. Nya företag inom deeptech är därför forskningsbaserade och kunskapsintensiva med en affärsmodell som både kräver stora investeringar och riskvillighet.
Till skillnad från vanliga start up-företag som har en tydlig produkt eller lösning spänner deeptech över mångfacetterade frågeställningar, ofta några av våra samhällsutmaningar med forskning som kan ta lång tid och ha en lång väg till marknaden. Det kan röra forskning inom AI, energi, avfallshantering, biotech, material, robotik och life science för att nämna några.
Inom merparten av dessa områden har KTH viktig och relevant forskning att bidra med. Vi vill och ska vara en forskningsaktör just när det gäller samhällets framtidsfrågor, vilka ligger mycket inom för framtiden avgörande områden. Deeptech kräver dock tålamod, uthållighet och en forskningspolitik som stöttar detta för att komma samhället till gagn.
När det gäller utvecklingen inom deeptech är en avgörande utmaning att hitta lösningar inom det forsknings- och innovationspolitiska systemet så att framsteg inom forskning kan skalas vidare via pilot- och försöksanläggningar eller demonstratorer för att så småningom generera kommersiella lösningar.
Ofta är det steg som traditionell forskningsfinansiering inte kan hantera men det kan också vara för tidigt i processen för att traditionellt riskkapital ska vara tillgängligt. Därför behövs stora strategiska investeringar som antagligen behöver vara en mix av offentligt och privat, nationellt och internationellt kapital.
Att identifiera hur olika deeptech-områden kan hanteras och de nationella förutsättningarna har analyserats av Vinnova. KTH är verksam och framträdande inom flera av de åtta deeptech-plattformar som identifieras och analyseras och vårt ansvar i det större forsknings- och innovationspolitiska systemet är att fortsätta bygga forskningsmiljöer med banbrytande forskning i ett ekosystem där innovation och tillämpningar går hand i hand.
KTH verkar inte i ett vakuum utan samarbete över såväl discipliner som landsgränser är en självklarhet. Ibland kan Sveriges spelplan te sig lite för liten och vi som universitet bör söka internationella samarbeten för att ligga långt fram inom genombrottsområden- inte minst i Europa. När regeringen nu hanterar remissvaren från Fofin, forskningsfinansieringsutredningen och förbereder en ny forsknings- och innovationspolitisk proposition så är förhoppningen att också dessa för Sverige och framtiden stora strategiska investeringarna hittar fram i budgettabellerna!
Författare
Vad kan svenska lärosäten bidra med i händelse av kris eller krig? Det var en fråga jag reflekterade kring under ett föredrag på Kungl. Ingenjörsvtenskapsakademin, IVA, i början av februari.
Internationella rekryteringar är en av våra uppgifter där vi behöver lägga in säkerhetsprövningar av olika slag, exportkontroll görs regelbundet, och enskilda rekryteringar måste bedömas också utifrån eventuella säkerhetsrisker. Detta är ett utmanande arbete i en organisation där forskarens drivkraft och lärarens engagemang för den egna verksamheten behöver kombineras med ett kraftfullt omdöme om när och hur det uppstår risker.
Det har gjort att vi numera också vet var på universitetet som vi har säkerhetskänslig information i en eller annan form. Det kan vara genom samverkan med försvarsindustri eller i samarbeten som innebär att information om svenska installationer tillgängliggörs och det kan också handla om forsknings- eller utbildningsmiljöer där tillgången till sådan kunskap kan förväntas finnas. Vi har därför också gjort säkerhetsskyddsanalyser på ett mer djupgående sätt än tidigare.Det gör oss också bättre förberedda på allvarligare kriser.
Men, annars är kanske lärosätenas främsta roll inte att aktiveras vid kris eller krig utan snarare att bidra till att bygga kapacitet, kunskap, kompetens och förmågor som kan göra samhället mer robust och motståndskraftigt vid framtida kriser eller krigssituationer.
Det är så forskning och högre utbildning rent allmänt bidrar till samhället – en framtidsfabrik som rustar för framtida lösningar och behov. Forskare och lärare vid universiteten måste ha blicken vänd framåt, runt hörnet, bortom dagens kunskapsfront, för att kunna bidra till detta framtidsbygge. Det är att bygga samhällsresiliens genom att skapa kompetens och kunskap att använda inom både civila och offentliga verksamheter. Som ett exempel på detta invigde vi på KTH Cybercampus Sverige den 7 februari.
Pandemin och SciLifeLab är ett annat exempel som aktiverades på två sätt, dels för provtagning och analys, dels för att långsiktigt bygga en pandemiberedskap.
I stort sett alla våra kunskapsområden på KTH har en relevans för att bygga framtidens trygga samhälle och för att Sverige ska stå bättre rustat när kriget eller krisen kommer. Det handlar förstås inte bara om kunskap för väpnade konflikter utan rör robusta samhällssystem, säkra installationer, livsvetenskaper, flygkonstruktion, rent vatten, livsmedelsförsörjning och säker energiförsörjning.
