Det tycks ha blivit en sorts normalisering kring att använda halvlögner och direkta lögner som sanningar och samtidigt bortse från fakta som inte leder fram till den lögnaktiga slutsatsen. För några år sedan kom begreppet ”alternativa fakta” som en beskrivning på en argumentation utifrån en faktabas som inte var baserad på verkliga förhållanden utan på en mer eller mindre påhittad verklighet.

Då var det kanske lite lustigt och något som ändå ersattes av fakta och sanning när lögnen blev påvisad och avslöjad. Nu är det inte så. Lögnen har nästan blivit oproblematisk att använda sig av som ett slagträ i debatten och det spelar ingen roll, för de övertygade, om lögnen blir påkommen eller inte. Förtroendet för den som ljuger står fast.

Det var som en skämtteckning där en förorättad ung man säger: ”det spelar ingen roll om det är sant eller inte, det är förjävligt ändå” efter att ha mött ett påstående om att svenska flaggan bränts i en skola.

Professor Åsa Wikforss som gav en föreläsning på KTH diskuterade hur vi ska förhålla oss i post-sanningens tid och gav en begriplig ram för att förstå vad det är som nu händer i den allmänna debatten och i politiska positioneringar. Att olika politiska riktningar har olika värden som de bygger sin politik på är ingen nyhet – det är viljan att nå vissa samhälleliga värden och mål och vägen dit som är kärnan i den politiska debatten.

Men, när de fakta som är underlag för den riktningen beskriver samma samhällsfenomen på helt olika sätt blir det en alltmer polariserad och konfliktfylld diskussion. Den rskapar underlag för avståndstagande mellan olika åsikter och fakta och mellan olika politiska uppfattningar. Det demokratiska samtalet blir allt svårare att föra.

Universitetens roll är och blir uppenbarligen viktig i allt detta. Vi måste stå för fakta om vad vi vet och om vad vi inte vet. Vi ska inte blanda forskning med politisk aktivism och vi ska delta i debatten utifrån de fakta som forskningen påvisat. Detta gäller ingenjörsvetenskap i lika stor utsträckning som annan vetenskap.

Även om den bild som Åsa Wikforss beskrev i någon mån är dyster så är det tydligt att universiteten behövs mer än någonsin. Vår roll blir allt viktigare när debattklimatet hårdnar och sanning och lögn blir utbytbara.

I kölvattnet av en ny administration i Vita Huset så har också oron ökat över att forskning som av någon anledning upplevs som kontroversiell av det politiska ledarskapet skulle kunna komma att ifrågasättas. Genom den federala statsapparaten finansieras cirka en femtedel av universitetens forskning även om siffran varierar mellan olika delstater och olika typer av lärosäten. Det finns med andra ord utrymme att direkt påverka amerikanska forskningsuniversitet via den federala budgeten.

Vad som skulle kunna upplevas som kontroversiellt är allt från gender-forskning till klimatrelaterade forskningsfrågor. Sådant som kan uppfattas som vänsterorienterade forskningsfrågor eller forskning som utgår från specifika samhällsfrågor där administrationen har en tydlig åsikt som den inte vill ha ifrågasatt. Att ens försöka sig på att lista forskningsområden som den politiska ledningen kan vilja stoppa är märkligt. Det indikerar att hoten mot den akademiska friheten inte på något sätt begränsar sig till teoretiska spekulationer utan är en reell verklighet.

I Sverige är det än så länge inte riktigt samma hotbild mot universitetens forskning som nu målas upp av amerikanska debattörer. Men, tendenser finns. Flera fall när forskare utsatts för vad som ibland kallas cancellering finns. Kritik mot vissa forskningsinriktningar artikuleras från tid till annan i allmän debatt, också av ledande företrädare för vissa partier.

Även om jag tog Trump-administrationen som exempel ovan så är det inte så enkelt att alla hot kommer från samma sida av den politiska höger-vänster-skalan. Det är nog snarare så att det med tiden har blivit alltmer legitimt att ifrågasätta forskning och forskare, och i förlängningen lärosäten, från olika politiska utgångspunkter. Risken är att forskare tystnar och att forskningen söker sig till allt mer icke-kontroversiella områden. En annan risk är att forskarna censurerar sig själva för att undvika kritik eller, i värsta fall, olika typer av förföljelser.

Att regeringen i forskningspropositionen har aviserat en utredning för att föreslå åtgärder som kan skydda och stärka den akademiska friheten är angeläget. Men vi har vi alla ett ansvar att stå för den fria forskningens rätt och för den akademiska friheten i praktiken.

I början på 1990-talet togs löntagarfondspengar till hjälp när två lärosäten, Högskolan i Jönköping och Chalmers tekniska högskola, ombildades till stiftelser. Sedan utreddes frågan som en del i alliansregeringens reformagenda runt 2010. Efter en i huvudsak negativ remissomgång blev det inget av de förslag som då lades fram om att skapa en särskild myndighetsform för lärosäten. I mitten av 2010-talet var det dags igen, men då kom förslagen om stiftelseomvandling inte ens ut på remiss utan skrotades efter en intern utredning på departementet.

Nu läser vi 2025 och regeringen, även denna gång med en liberal utbildningsminister, lanserar återigen en utredning på temat lärosätenas myndighetsform. Det framgår inte riktigt vilken riktning som regeringen tänkt sig och inte heller om det finns några särskilda utmaningar eller problem som utredningen denna gång ska ha som särskilda utgångspunkter. Men, utredningen är viktig. Vi behöver komma ur den ibland alltför trånga klädedräkt som vi nu är satta i. Det kan gälla regelverk för statliga myndigheter som binder oss på sätt som inte är ändamålsenliga och svårigheter att agera fullt ut i akademiska samarbeten, nationellt och internationellt. Därför tänkte jag ta mig friheten att ge några tänkbara riktningar för den kommande utredningen.

En viktig utgångspunkt kan vara att inte alla lärosäten behöver omvandlas på samma sätt samtidigt. Låt oss säga att regeringen tar detta tillfälle i akt att tydligt formulera olika lärosätens olika roller och uppgifter i högskolelandskapet som skulle kunna kräva olika associationsformer. Det viktigaste är att inte automatiskt anta att ”one size fits all” utan att seriöst försöka koppla associationsform till roll i högskolelandskapet och för Sverige.

Det bör också finnas pengar med i bilden. Om stiftelseformen är aktuell så behöver det vara stiftelser som ges ordentliga ekonomiska muskler och som via sådana medel kan ges en riktig och mer autonom ställning i förhållande till statsmakten. Det handlar om betydligt mer än någon enstaka miljard. Det är dock från statens sida inte en kostnad utan en investering i stiftelsens balansräkning som lärosätet ska förvalta med bibehållen köpkraft.

Inspiration kan måhända hämtas i Finland där lärosätena fick så kallade matching funds i sina stiftelser. För varje euro som lärosätet fick in i donationsmedel tillförde staten några euro till lärosätets stiftelsekapital. En ny myndighetsform kan också vara ett sätt att lösa upp vår modell för lokalförsörjning genom att till exempel föra över fastighetsbeståndet i stiftelser eller bolag som kontrolleras av lärosätet.

Avslutningsvis hoppas jag utredningen bedrivs i samspel och kanske i samarbete med både lärosäten och politiska företrädare. Om goda idéer kommer fram vore det bra om de diskuteras brett och intensivt längs vägen snarare än att en remissrunda effektivt tar död på alla ambitioner till förändring. För förändring behöver vi.

Från tid till annan så uppmärksammas effektiviteten i tillsyns- och kontrollsystemen. Frågan som ställs är om de resurser som läggs på kontroll står i rimlig proportion till vad man får ut i form av ökad kvalitet eller ökad resurseffektivitet.

Förutom att driva den verksamhet som ska bedrivas inom varje myndighet så vill staten dessutom uppnå generella mål som gäller sådant som miljömässig hållbarhet, jämställdhet, beständig arkivhantering, nolltolerans mot kränkande särbehandling eller diskriminering, GDPR, säkerhetsskydd med mera. Allt detta är legitima mål och av en eller annan anledning nödvändiga värden att upprätthålla.

Under de senaste åren har konsekvenserna av denna lager-på-lager-styrning problematiserats, bland annat i rapporter från SUHF. Dessutom har ansvarig minister uttalat ambitioner om att minska den byråkratiska detaljstyrningen och Statskontoret har följaktligen fått ett uppdrag att se över konsekvenserna för lärosätena specifikt.

Vid sidan om de kontroll-, tillsyns- eller revisionsmekanismer som ovanstående leder till så har varje myndighet själv, även universiteten, behov av att säkerställa att organisationen fattar beslut på rätt sätt, hanterar olika frågor på ett rättssäkert sätt eller ser till att olika krav hanteras enligt gällande regelverk. Det ger upphov till riktlinjer, handläggningsordningar och andra styrande dokument som antingen förfinar de krav som ställs utifrån eller tillför nya krav som definierats lokalt.

I den SUHF-rapport som Ahlbäck Öberg och Boberg publicerade tidigare i år står det på den sista sidan följande: ”…universitets- och högskoleledningar i större utsträckning bör ta ett ansvar för att påtala den målträngsel som nuvarande styrning från statsmakternas sida innebär, och att de även bör tillse att det egna lärosätet inte överlastas med administrativa uppgifter som tränger undan kärnverksamheten.”

Det är med andra ord hög tid att göra två saker.

Dels behöver överlastningen av universiteten i form av pålagor, kontroller och krav av allehanda slag påtalas (och reduceras). När allt läggs ihop blir konsekvensen inte en mer effektiv verksamhet med högre kvalitet utan i stället en tyngre byråkrati som riskerar att minska den resursmängd som faktiskt går till kärnverksamheten. Det är fel!

Dels behöver universiteten själva se över hur styrningen utformas. Det som behöver styras ska styras på ett rimligt sätt. När saker måste göras lika så ska så ske. Men det finns också tillfällen när detaljeringsgraden i styrningen är för hög och de ordningar som beslutats lokalt blir överdrivet komplicerade och resurskrävande och snarast bidrar till en mer omfattande byråkrati och inte till högre kvalitet i verksamheten. Det är också fel!

Det är något som universiteten måste upptäcka och göra något åt. Att ta bort en regel, att minska detaljeringsgraden eller att dra ner på återrapporteringen betyder också att det finns en tillit till att verksamheten gör rätt.

Men det finns samtidigt såväl möjliga som nödvändiga insatser för att vända trenden där satsningar på forskning, innovation och ny teknik kan utgöra grundbulten för en framtida ledande position för Europa.

Enligt Draghi-rapporten, som kom i september är läget för Europas konkurrenskraft prekärt.

 Ökad takt i fråga om innovationer, sänkta energipriser och ett minskat beroende i en instabil omvärld är viktiga beståndsdelar i analysen. Kraftiga satsningar på innovation och ny teknik efterfrågas, liksom en reformering av EU:s forskningsprogram Horisont Europa som sträcker sig till 2027.

Bland annat föreslås att forskningsprogrammet ska fokusera på färre områden och prioritera dessa, bättre samordning av forsknings- och utvecklingsinvesteringar genom en gemensam forsknings- och innovationsunion samt förbättra finansiering av och underlätta för  startups och scaleups på den europeiska marknaden.

Ytterligare ett förslag som nämns i en rapport om EU:s inre marknad som kom i våras är en femte frihet så förutom fri rörelse för varor, tjänster, kapital och personer ska det kompletteras med frihet för forskning, kunskap, innovation och utbildning över landsgränserna.

Detta är något som även betonas som en viktig väg för att stärka Europas konkurrenskraft i den rapport som tagits fram av EU-kommissionens expertgrupp för utvärdering av EU:s forskningsprogram. Sylvia Schwaag Serger, professor och vd för IVA är huvudförfattare.

I rapporten föreslås en rad åtgärder, bland annat en fördubbling av budgeten till 220 miljarder Euro över sju år i EU:s kommande forskningsprogram.

Rapportförfattarna efterlyser också bland annat en ”sammanhållen kedja” där forskning och innovationsresultat får stöd i varje steg från tidig forskning till introduktion på marknaden som gör att goda idéer snabbare kan göra nytta på marknaden. I en debattartikel skriver de ”att stärka EU:s ramprogram menar vi är den bästa investeringen i vår kontinents framtid som vi kan göra, för konkurrenskraft, för säkerhet och hållbarhet.”

På europeisk nivå är KTH en del av CESAER-nätverket som vid sitt senaste möte i Glasgow ägnade tid åt dessa frågor. Inom nätverket samlas ett 50-tal tekniska universitet från 26 länder för diskussioner om hur vår del av samhället bäst kan bidra. Även i de diskussionerna blev det uppenbart att bilden som förmedlas av bland annat Draghi delas av många länder och universitet. Det blir centralt att de europeiska programmen tar avstamp i den typen av analyser och förmår prioritera forskning och innovation.

Men hur kan KTH specifikt bidra och hur kan Sveriges utrymme och bidrag till ett starkt Europa formuleras?

Först och främst behövs en del muskler på nationell nivå för att kunna koordinera samordnade satsningar på spetsforskning och innovation inom utvalda kritiska teknikområden. Det är en förhoppning att kommande propositioner och statliga satsningar tar lärdom av de många policyrapporter som kommit på senare tid.

I stället för många små och spridda satsningar torde större sammanhållna och långsiktiga sådana vara att föredra. Det behövs en samlad användning av olika instrument, från forskarskolor och forskningsinfrastruktur till riskkapital och uppskalningsmöjligheter för ny teknik.

Som ett av Europas främsta lärosäten är vi inte bara viktiga för att genomföra en förflyttning för Sverige och Europa, vi är också en nödvändig part i samtalen om hur detta bäst genomförs.