Hur ska universiteten rustas för att vara en kraft för samhällsutveckling, tekniska framsteg och demokrati? Hur bör universiteten styras, organiseras och finansieras för att skapa långsiktig framgång för svensk forskning och utbildning?

Det är några frågor som skulle behöva analyseras i den tid vi nu befinner oss i. Det är länge sedan universitetens roll i samhället fick en djup och allsidig belysning utifrån frågor som har att göra med universiteten som en central och viktig samhällsinstitution. Ofta debatteras hur universiteten kan bidra till skolans problem eller välfärdens kompetensförsörjning och industrins konkurrenskraft. Men sällan frågar vi oss hur universitetens förutsättningar i grunden behöver formas för sådana syften.

De stora utredningar som gjordes på 1960- och 1970-talen och ledde fram till genomgripande reformer är kanske det senaste tillfället när de riktigt stora frågorna om universitetssektorn ställdes och gavs utrymme i både utredningar, debatt och politiska förslag. Idag betraktas universiteten närmast som en samhällelig restpost som ska leverera för andra samhällssektorers behov utan tanke på hur universiteten skulle behöva rustas för att klara detta.

Därför var det glädjande att regeringen i den välkomna forsknings- och innovationspropositionen med några få meningar öppnade upp för en utredning om ändamålsenligheten med universitetens associationsform. Förhoppningen väcktes i alla fall hos mig att det nu kanske är dags att ta ett fast grepp om de riktigt viktiga frågorna och återvända till frågan om associationsform, styrning, organisering och finansiering som legat i träda sedan flera tidigare utredningar genomförts utan att lämna några särskilt synliga spår efter sig.

Nu har en riksdagsmajoritet formats som tar ställning emot att genomföra en sådan utredning. Att oppositionen är emot regeringens politik är på intet sätt märkligt. Det vore förvisso angeläget att en utredning om associationsformen skulle grundas i en parlamentarisk överenskommelse om vikten av att göra en sådan utredning så att det ändå fanns en majoritet som bedömer frågan som viktig och som är villig att delta i en sådan diskussion och analys.

Att två partier som då utgör en majoritet i riksdagens utbildningsutskott stoppar utredningen är därför nedslående av två skäl. Dels är det bekymmersamt att det inte finns en samsyn kring behovet av att utreda hur universiteten bör organiseras på ett sätt som garanterar autonomi och förmåga att bidra till samhällsutvecklingen långsiktigt. Dels är det förstås en besvikelse att denna brist på samsyn leder till att en riksdagsmajoritet inte ens vill att frågan ska utredas.

Låt oss hoppas att regeringen inom ramen för sitt handlingsutrymme ändå går vidare med frågan och ägnar tiden åt att parallellt på bred politisk front förankra behovet av förändring!

 ”The universities are the enemy. We have to honestly and aggressively attack the universities in this country”

Detta är citat från ett tal som USA:s nuvarande vicepresident höll 2021. Talet uppmärksammades och omtalades som en krigsförklaring mot högre utbildning och forskning i allmänhet, och mot universitetens arbete för jämställdhet och för vad som uppfattats som identitetspolitik och woke ideologier i synnerhet. Idag ser vi konsekvenserna av den för flera år sedan annonserade politiska inriktningen.

Samtidigt är detta en del av en bredare utveckling där sanning och lögn flyter samman och en samhällsdebatt där löst tyckande och avsiktliga missuppfattningar trycker undan kunskap baserad på fakta och systematiskt inhämtad kunskap.

Politiker och opinionsbildare rör sig ibland förvånansvärt fritt mellan fakta och lögn, eller mellan kunskap och löst tyckande, och väver in slutsatser som passar en speciell agenda. På så sätt kan allt från klimatkrisen till brottsstatistik eller fakta om migration och energiförsörjning tvättas rent från sanningar och göras till delar av en sammanhållen agenda som speglar ett allt mer polariserat samhälle där konflikter snarare än debatt och demokratiska samtal blir drivkraften för förändring.

Universiteten har en alldeles särskild roll i det samhällsklimat som vi har idag. Vårt uppdrag är att stå för fakta, att redovisa kunskapsfronten, att formulera de forskningsfrågor som kan ta samhället framåt och att fritt kommunicera med omgivande samhälle om det som vi vet såväl som om det som vi ännu inte vet.

KTH gör just detta. De professorer som vi idag kommer att hälsa välkomna till sina ämbeten är levande exempel på hur långt forskningen kan ta oss och hur fantastiska resultat som vi har levererat och kommer att leverera till samhället.

Men när attackerna mot kunskap blir alltför stora är risken att vi tystnar och träder tillbaka. Att vi inte längre högt och ljudligt tar vår plats i samhällsdebatten och lämnar diskussionen till de som hellre driver konflikt än lösning. I flera stora demokratier ser vi idag en utveckling som är mer än oroande.

Nedmonteringen av USA som en världsledande forskningsnation går nu snabbt och redan efter några månader har många amerikanska forskningsröster tystats. Det sker genom indragna anslag, genom bannlysning av vissa nyckelord och genom ett sammanhållet krig mot all kunskapsbildning som strider mot administrationens uppfattning.

Samma tendenser, om än mindre omfattande, finns i flera av våra europeiska grannländer och också, i vissa utsträckning, här i Sverige.

En av attacklinjerna utgår från argumentet att universiteten blivit tummelplatser för woke-inspirerad ideologi som till exempel sätter jämställdhet före meritokrati. En annan attacklinje ifrågasätter viss specifik forskning, till exempel klimatforskning eller genderforskning.

När klimatet blir allt mer utmanande är risken att vi tystnar. Om man är så tyst som möjligt så drar man på sig mindre kritik än om man står för värden som av en eller annan anledning uppfattas som provocerande av någon grupp i samhället. Risken att tystas gäller både universitetet som institution och den enskilda forskaren eller forskargruppen.

Därför. Nu mer än någonsin behöver vi formulera och hålla fast vid vår moraliska kompass. Nu mer än någonsin behöver vi stå för de värden som vi menar att universitetet som ide bygger på.

KTH:s vision är att ta ledningen för ett hållbart samhälle. Till denna kraftfulla vision har vi formulerat mål om att bedriva forskning och utbildning av högsta kvalitet. Men vi har också två policyområden som vi menar att all vår verksamhet ska bygga på.

Det är dels att hållbarhetsfrågorna ska genomsyra all verksamhet,  dels att strävan efter jämställdhet, mångfald och lika villkor ska vara en ständigt närvarande ambition.

Det är två områden, två värden, två moraliska kompassriktningar som blir alltmer ifrågasatta i den faktaresistenta debatten.

Normalt brukar jag säga att ”prata inte så mycket, gör jobbet i stället”. Idag vill jag dock säga, ”gör inte bara jobbet, våga också tala om vikten av att stå för det som vi gör”.

Därför vill jag idag av alla de skäl jag precis nämnt säga följande.

KTH står för akademisk frihet och strävar efter institutionell autonomi. Vår akademiska frihet och våra principer om öppenhet och transparens är grundläggande för kunskapsutveckling och demokrati. Vi är modiga, kreativa och ansvarstagande, drivna av att möjliggöra ett hållbart och jämställt samhälle.

Våra lärare och studenter ska leda omställningen mot en hållbar värld genom att ständigt ge hållbarhetsfrågorna utrymme, i forskning och utbildning. Vi ska adressera de stora samhällsutmaningarna utan rädsla eller oro för repressalier. Ambitionen att skapa ett hållbart samhälle är den största utmaningen för oss.

Jämställdhet, mångfald och lika villkor är ett viktigt och fundamentalt värde för oss. Våra medarbetares och studenters olika egenskaper, bakgrunder och kulturer är en tillgång som främjar hög kvalitet i verksamheten. Vi vill ge lika möjligheter till olika människor. Vi vill främja mångfalden på campus, i klassrummen och bland våra lärare, forskare och övriga anställda.

Vi står för våra värderingar. Vi står för behovet av hållbarhet i all utbildning och all forskning. Vi står för vikten av jämställdhet, mångfald och lika villkor.

Låt det inte vara någon som helst tvekan om detta.

”Utdrag ur det tal som Anders Söderholm höll på KTH:s akademiska högtid den 11 april 2025.

Professorerna speglar genom sina respektive discipliner bredden inom KTH:s forskning. Här finns alltifrån proteomik, teknisk akustik, datalogi, matematik, biofysik, fordonsdynamik, ergonomi, metallurgi, fysik, polymera material, numerisk analys och stadsbyggnad för att nämna några av deras ämnen.

De knappt 400 professorer som KTH har, enligt förra årets årsredovisning, närmare bestämt 368 professorer, 84 kvinnor och 284 män är de högst utbildade lärarna och som sådana viktiga förebilder och inspirationskällor för studenter på grundnivå och avancerad nivå och för de doktorander som de handleder.

I år är det tre hedersdoktorer som promoveras vid den akademiska högtiden; Uwe Bornscheuer, professor i bioteknik vid Greifswalds universitet i Tyskland. Han har arbetat tillsammans med forskare vid KTH under flera decennier inom kemi och bioteknik. Gunilla Franzén, teknologie doktor, har arbetat inom geosäkerhet och främjat ett säkrare och mer hållbart samhälle bland annat genom att bana vägen för regelverk för bygg- och infrastrukturprojekt.

Göran Sandberg, professor i fysiologisk botanik vid Umeå universitet, men belönas framförallt för sitt framgångsrika arbete som verkställande ledamot för Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Under hans tid vid KAW lanserades flera strategiska program som har haft avgörande betydelse för KTH:s och Sveriges vetenskapliga framgångar.

Sedan 1944 har KTH utsett totalt 161 personer till hedersdoktorer som har haft avgörande betydelse för den svenska samhällsutvecklingen. I listan finns många namn som känns igen från respektive epoks debatt och sammanhang.

KTH:s stora pris delas i år ut till Johan von Schreeb, professor i global katastrofmedicin vid Karolinska institutet. Han belönas för sina insatser som forskare och som samordnade kraft vid globala kriser och katastrofer och för sina insatser att lindra människors lidande. Priset har möjliggjorts genom en anonym donation till KTH från 1944.

Det är fantastiskt att under en kväll få ta del av så mycket kunskap och akademiska framgångar –som bygger dagens och morgondagens samhälle. Det är fyrbåk för akademisk frihet och akademisk excellens att navigera efter i en tid då det verkligen behövs.

USA är och har under lång tid varit världens främsta vetenskapsnation dit forskare sökt sig för att ta del av de goda förutsättningarna att bedriva forskning på den allra högsta nivån. USA är också det land som mottagit flest Nobelpris och vi har vant oss vid att se upp till USA:s forskningsuniversitet som de ledande inom, inte minst, medicin och naturvetenskap.

Det är dramatiskt att följa den nuvarande utvecklingen. På några månader har bilden förändrats i rask takt när federal forskningsfinansiering avbrutits och nya direktiv om icke önskvärd forskning har utfärdats. Tron på att det amerikanska forskningssystemet är robust och orubbligt har visat sig vara felaktig. Tvärtom är det slående hur snabbt förändringarna har gått att genomföra och hur omedelbara konsekvenserna är för universiteten.

Från kollegor och samarbetspartner i USA nås vi av oro och osäkerhet vilket har framkommit under några dagars besök här. Oavsett hur starka och framgångsrika amerikanska universitet är så är det samtidigt uppenbart att det går att påverka universiteten och forskningen direkt och kraftfullt även i världens främsta demokrati.

Det är klart att det ger anledning till oro på bred front. Skyddsmekanismerna för akademisk frihet i Sverige är långt ifrån starka. Tron på en välvillig statsmakt som ser till den högre utbildningens väl och ve och som garanterar forskningens frihet kan inte tas för given. Även om det just nu är USA som står i fokus så finns likartade strömningar i flera andra länder, även i Europa och i Sverige.

Om det någon gång har varit av yttersta vikt att inte bara stå upp för akademisk frihet och institutionell autonomi utan också på allvar fundera över vilka åtgärder som skulle behöva genomföras för att säkra dessa grundläggande värden, så är det nu. Det är en uppgift för forskarsamhället, för lärosätesledningar, forskningsfinansiärer och internationella samarbetsorganisationer. Det är också en uppgift för det politiska systemet att på allvar säkerställa att något liknande inte kan hända i Sverige.

Det tycks ha blivit en sorts normalisering kring att använda halvlögner och direkta lögner som sanningar och samtidigt bortse från fakta som inte leder fram till den lögnaktiga slutsatsen. För några år sedan kom begreppet ”alternativa fakta” som en beskrivning på en argumentation utifrån en faktabas som inte var baserad på verkliga förhållanden utan på en mer eller mindre påhittad verklighet.

Då var det kanske lite lustigt och något som ändå ersattes av fakta och sanning när lögnen blev påvisad och avslöjad. Nu är det inte så. Lögnen har nästan blivit oproblematisk att använda sig av som ett slagträ i debatten och det spelar ingen roll, för de övertygade, om lögnen blir påkommen eller inte. Förtroendet för den som ljuger står fast.

Det var som en skämtteckning där en förorättad ung man säger: ”det spelar ingen roll om det är sant eller inte, det är förjävligt ändå” efter att ha mött ett påstående om att svenska flaggan bränts i en skola.

Professor Åsa Wikforss som gav en föreläsning på KTH diskuterade hur vi ska förhålla oss i post-sanningens tid och gav en begriplig ram för att förstå vad det är som nu händer i den allmänna debatten och i politiska positioneringar. Att olika politiska riktningar har olika värden som de bygger sin politik på är ingen nyhet – det är viljan att nå vissa samhälleliga värden och mål och vägen dit som är kärnan i den politiska debatten.

Men, när de fakta som är underlag för den riktningen beskriver samma samhällsfenomen på helt olika sätt blir det en alltmer polariserad och konfliktfylld diskussion. Den rskapar underlag för avståndstagande mellan olika åsikter och fakta och mellan olika politiska uppfattningar. Det demokratiska samtalet blir allt svårare att föra.

Universitetens roll är och blir uppenbarligen viktig i allt detta. Vi måste stå för fakta om vad vi vet och om vad vi inte vet. Vi ska inte blanda forskning med politisk aktivism och vi ska delta i debatten utifrån de fakta som forskningen påvisat. Detta gäller ingenjörsvetenskap i lika stor utsträckning som annan vetenskap.

Även om den bild som Åsa Wikforss beskrev i någon mån är dyster så är det tydligt att universiteten behövs mer än någonsin. Vår roll blir allt viktigare när debattklimatet hårdnar och sanning och lögn blir utbytbara.