Arbetsförmedlingens yrkesbarometer visar på stora möjligheter för jobb inom traditionella civilingenjörsyrken såväl som inom nya kunskapsområden som cybersäkerhet. Satsningar på till exempel kärnkraft kräver fler utbildade inom hela värdekedjan. Teknikföretagen har konstaterat att fler ingenjörer behövs för industrins omställning och framtida utveckling. Flera representanter för stora teknikföretag har sagt samma sak och både Svenskt Näringsliv och Sveriges Ingenjörer har debatterat bristen på kvalificerad arbetskraft.

Samtidigt står vi beredda att öka våra utbildningar inom de bristområden som finns definierade. Vi kan öka antalet studenter idag och ta vår del av ansvaret för att nå regeringens ambitioner om 90 000 studenter inom STEM.

Nu är det dags att öka takbeloppet så att vi kan möta efterfrågan på ingenjörer. I vårt budgetunderlag har vi tydligt uttryckt möjligheter och ambitioner för att leverera mer till arbetsmarknaden. Vi kan göra det nu och Sverige behöver det nu. Därför bör expansionen upp till 90 000 studenter göras snabbare, till exempel över de kommande fyra-fem åren, för att inte Sverige ska halka efter i omställning och internationell konkurrens.

Före jul startade Dagens Industri en artikelserie på just detta tema. Under rubriken ”Forskarflykt slår hårt mot industrin” problematiseras att många doktorander vid svenska universitet kommer från andra länder och flyttar utomlands efter examen. Det är det som är ”forskarflykten” och konsekvensen blir att tillgång till kvalificerad forskarutbildad personal för svensk industri minskar.

Det finns vissa fakta som vi känner till. I Sverige fanns det 2023 17 500 doktorander varav 36 procent var från andra länder än Sverige, Motsvarande siffra år 2000 var 13 procent. För teknikvetenskap är motsvarande siffror 54 respektive 18 procent. Utvecklingen är tydlig. Forskarutbildningen har internationaliserats kraftigt under 2000-talet, vilket för övrigt gäller även andra tjänstekategorier och studentgrupper. Eftersom det totala antalet doktorander är ungefär detsamma nu som för 20 år sedan så innebär det att antalet svenska doktorander minskat i samma omfattning.

Vi vet också att många utländska doktorander lämnar Sverige efter sin utbildning. Bland dem som examinerades 2010 var 38 procent kvar i Sverige tre år efter examen. För de som examinerades 2015 var siffran 54 procent. Andelen som stannar har alltså ökat. Alla siffror kommer från UKÄ:s rapporter eller statistikdatabas.

Man kan lätt ledas in i slutsatsen att i takt med ökad internationalisering så har tillgången till disputerad arbetskraft i Sverige minskat. Då ligger det nära till hands att ifrågasätta internationaliseringen som sådan, inte minst eftersom forskarutbildningen i Sverige betalas av skattebetalarna. Tiderna är dessutom numera sådana att internationalisering är möjlig att betrakta som ett problem av många olika orsaker.

Låt mig därför få företräda en motsatt åsikt. Internationalisering är i grunden nödvändig om vi ska upprätthålla forskning av högsta kvalitet och det är högst naturligt att examinerade från svenska universitet söker karriärer i Sverige såväl som i länder utanför Sverige. Det blir ett problem om examinerade i andra länder inte ser Sverige som en ett möjligt land för fortsatt karriär. Om Sverige enbart ”exporterar” kompetens till andra länder men inte förmår ”importera” examinerade från andra länder så blir internationaliseringen ensidig och problematisk för svensk kompetensförsörjning.

Jag har inte sett siffror för detta som belyser situationen på arbetsmarknaden i stort men jag skulle vilja formulera om den grundläggande frågan: Det handlar inte bara om hur många som examinerats från svenska universitet och som sedan väljer att stannar och arbeta i Sverige, utan frågan är också hur många med doktorsexamen som arbetar på svensk arbetsmarknad, hur den siffran utvecklats över tid, hur många som kommer har svensk respektive utländsk doktorsexamen och hur den svarar upp mot arbetsmarknadens behov.

Frågorna om svensk arbetsmarknads attraktivitet och hur lätt eller kanske snarare svårt det är att etablera sig på svensk arbetsmarknad är därför frågor som bör tas med om diskussionen om ”forskarflykten” ska kunna användas som underlag för förändring och åtgärder. Sådana åtgärder bör därför handla om att stärka attraktiviteten för svensk arbetsmarknad oavsett var doktorsexamen är avlagd.

I det ingår en grundläggande förståelse för att lösningen på problemen med kompetensförsörjning av disputerad personal inte mindre internationalisering. Det vi behöver är en bättre förmåga att attrahera talang i en tävlan som är internationell eller global.

Våra medarbetare arbetar hårt för att söka pengar, följa upp och avrapportera anslag till en mängd olika finansiärer med olika krav på uppföljning, olika regler för hur resurserna får användas, olika regler för OH-täckning och krav på medfinansiering. Vi är duktiga på att nå framgång i detta!

Men, en utmanande konsekvens som följer av finansieringssystemet är att det är svårt för universiteten att vara riktigt bra arbetsgivare. Även om vi med ganska stor säkerhet vet att resurser kommer till universitetet via externa finansiärer så är det svårt att i förväg veta exakt till vad vi erhåller finansiering och med vilka villkor.

Samtidigt finns det en stark förväntan på universiteten att erbjuda trygga villkor och förutsägbara karriärvägar för våra akademiska medarbetare. Den kombinationen med många ibland kortsiktiga externa medel och behov av långsiktiga goda förutsättningar för vår akademiska personal är med andra ord inte det enklaste att lösa.

KTH har under året utrett hur vi ska bygga upp vårt karriärsystem och också hur olika kategorier av akademiska anställningar utanför karriärsystemet ska beskrivas. Målet är att dels kunna ge tydliga förutsättningar för alla våra akademiska anställningar, dels att kunna ta ett långsiktigt ekonomiskt ansvar för de anställningar som vi erbjuder. Alla kan inte få allt, men alla kan få veta vad som gäller för just den kategori som man tillhör.

På universiteten finns också många tidsbegränsade anställningar i form av doktorandanställningar, post-docs och biträdande universitetslektorer. Det är allmänt vedertaget att den akademiska karriären byggs upp med sådana anställningar som så småningom övergår i tillsvidareanställningar. Men även för tidsbegränsade anställningar är det viktigt att villkoren och förutsättningarna är tydliga.

Universiteten har en stor frihet när det gäller att forma karriärsystemet om än vissa begränsningar finns i lag och förordning. I denna frihet ligger också ett stort ansvarstagande och, som sagt, den lite utmanande frågan om hur en stor andel externfinansiering ska kombineras med trygga och förutsägbara anställningsvillkor. Ett av KTH:s mål är att vår arbetsmiljö ska vara attraktiv, inkluderande och jämställd. Karriärsystemet är en viktig del för att uppnå detta.