Hoppa till innehåll

Hur attrahera talanger till Sverige på en global arbetsmarknad?

Hur attraktiv är svensk arbetsmarknad och dess arbetsgivare för dem från andra länder som disputerat i Sverige, och för dem som examineras i andra länder och ser sig om i världen efter tänkbara karriärmöjligheter? Hur komplicerat är det för högkvalificerade personer att etablera sig på svensk arbetsmarknad i jämförelse med andra länder? Det är avgörande frågor som måste ställas i diskussionen om den så kallade forskarflykten.

Före jul startade Dagens Industri en artikelserie på just detta tema. Under rubriken ”Forskarflykt slår hårt mot industrin” problematiseras att många doktorander vid svenska universitet kommer från andra länder och flyttar utomlands efter examen. Det är det som är ”forskarflykten” och konsekvensen blir att tillgång till kvalificerad forskarutbildad personal för svensk industri minskar.

Det finns vissa fakta som vi känner till. I Sverige fanns det 2023 17 500 doktorander varav 36 procent var från andra länder än Sverige, Motsvarande siffra år 2000 var 13 procent. För teknikvetenskap är motsvarande siffror 54 respektive 18 procent. Utvecklingen är tydlig. Forskarutbildningen har internationaliserats kraftigt under 2000-talet, vilket för övrigt gäller även andra tjänstekategorier och studentgrupper. Eftersom det totala antalet doktorander är ungefär detsamma nu som för 20 år sedan så innebär det att antalet svenska doktorander minskat i samma omfattning.

Vi vet också att många utländska doktorander lämnar Sverige efter sin utbildning. Bland dem som examinerades 2010 var 38 procent kvar i Sverige tre år efter examen. För de som examinerades 2015 var siffran 54 procent. Andelen som stannar har alltså ökat. Alla siffror kommer från UKÄ:s rapporter eller statistikdatabas.

Man kan lätt ledas in i slutsatsen att i takt med ökad internationalisering så har tillgången till disputerad arbetskraft i Sverige minskat. Då ligger det nära till hands att ifrågasätta internationaliseringen som sådan, inte minst eftersom forskarutbildningen i Sverige betalas av skattebetalarna. Tiderna är dessutom numera sådana att internationalisering är möjlig att betrakta som ett problem av många olika orsaker.

Låt mig därför få företräda en motsatt åsikt. Internationalisering är i grunden nödvändig om vi ska upprätthålla forskning av högsta kvalitet och det är högst naturligt att examinerade från svenska universitet söker karriärer i Sverige såväl som i länder utanför Sverige. Det blir ett problem om examinerade i andra länder inte ser Sverige som en ett möjligt land för fortsatt karriär. Om Sverige enbart ”exporterar” kompetens till andra länder men inte förmår ”importera” examinerade från andra länder så blir internationaliseringen ensidig och problematisk för svensk kompetensförsörjning.

Jag har inte sett siffror för detta som belyser situationen på arbetsmarknaden i stort men jag skulle vilja formulera om den grundläggande frågan: Det handlar inte bara om hur många som examinerats från svenska universitet och som sedan väljer att stannar och arbeta i Sverige, utan frågan är också hur många med doktorsexamen som arbetar på svensk arbetsmarknad, hur den siffran utvecklats över tid, hur många som kommer har svensk respektive utländsk doktorsexamen och hur den svarar upp mot arbetsmarknadens behov.

Frågorna om svensk arbetsmarknads attraktivitet och hur lätt eller kanske snarare svårt det är att etablera sig på svensk arbetsmarknad är därför frågor som bör tas med om diskussionen om ”forskarflykten” ska kunna användas som underlag för förändring och åtgärder. Sådana åtgärder bör därför handla om att stärka attraktiviteten för svensk arbetsmarknad oavsett var doktorsexamen är avlagd.

I det ingår en grundläggande förståelse för att lösningen på problemen med kompetensförsörjning av disputerad personal inte mindre internationalisering. Det vi behöver är en bättre förmåga att attrahera talang i en tävlan som är internationell eller global.