Men, man kan tänka sig andra åtgärder. När modellen infördes för 30 år sedan var det en av många reformer som under några år i början av 1990-talet genomfördes i syfte att öka marknadsstyrningen, kommersialiseringen av offentliga tjänster och avreglering. Det gjordes på en mängd olika områden.
För universitet och högskolor fick vi en strikt marknadsbaserad modell för lokalförsörjningen. Det innebär att kommersiella fastighetsbolag äger lokalerna som sedan hyrs ut till lärosätena. Marknad är bra, men ett bekymmer är att det bara är marknad i den ena änden av vår resultaträkning.
Valfritt företag på stan – till exempel ICA, Vattenfall, kemtvätten på hörnet eller Ericsson – som lever under kommersiella villkor måste hela tiden balansera sina kostnader och intäkter. Om kostnaderna skenar, till exempel på grund av kraftigt ökade lokalkostnader, så får företagsledningen bedöma om detta kan tas ut på kunderna genom ökade priser alternativt till viss del kan hanteras via lägre vinster eller ökad inre effektivitet.
I den modell som lärosätena jobbar under så skenar kostnaderna och vi tvingas minska våra kostnader och öka effektiviteten. Men, den lilla detaljen med priserna mot kund kan vi inte påverka. Staten, som tar emot övervinsterna från Akademiska Hus, har nämligen full kontroll över de priser vi kan ta ut av våra kunder i form av den prislista per student som beslutas i budgetpropositionen och de priserna ökar inte alls i samma takt som kostnaderna.
Om det nu ska vara en fri marknad så skulle man kunna tänka sig att lärosätena fick rätt att höja prislappen för att kompensera för ökade kostnader. Det skulle helt enkelt bli dyrare för köparen, i detta fall staten, att köpa utbildning av universiteten om kostnaderna ökar kraftigt.
Det är inte en orimlig modell om man nu vill ha en marknadsmodell för vår verksamhet. Problemet nu är att det är marknad i den ände där kostnaderna ökar men statlig detaljplanering i den ände där intäkterna skapas. Och trots att det är staten i båda ändarna så tycks det inte finnas en förståelse att den ena handen skapar orimliga konsekvenser som den andra handen inte kompenserar.
Vi skulle förstås behöva ha kvar kraven på ständig effektivisering men att genom effektiviseringar trolla bort konsekvenserna av nästan 20-procentiga ökningar i lokalkostnaderna på två år är inte möjligt. Vi behöver helt enkelt höja priserna också!