Ofta sätts tillitsbaserad styrning som motpol till New Public Management (NPM) som en i grunden annorlunda styrfilosofi. Det kan jag tycka är både rätt och fel. NPM handlar om att styra genom att sätta mål och mäta resultat och mindre genom att ge detaljerade definitioner om hur insatta resurser ska användas. Avarterna har kanske mest att göra med att ett överdrivet mätande av resultaten kan leda till att det byggs upp både ett kontrollmaskineri och en detaljstyrning genom överdrivet preciserade instruktioner och riktlinjer.
KTH som universitet vill fortsätta att styra med mål och fortsatt kunna ha kontroll på resultat. Det är väl närmast självklart. Men i ett tillitsbaserat system så tillmäts medarbetarna ett större mått av självständighet när det gäller att tolka hur arbetet bäst organiseras i enskilda ärenden eller områden. Det kräver dock en förmåga till helhetssyn och en kunskap om vad som bäst bidrar till verksamheten som helhet.
Ibland är det inte ändamålsenligt att göra saker på många olika sätt. Rutinerna för säkerhetsarbete, för fakturering, för anställningar eller för upphandling bör nog likformas i stor utsträckning. Men det är samtidigt nödvändigt att lita på att medarbetarna faktiskt klarar av just detta i sin vardag utan att överlasta verksamheten med detaljerade instruktioner.
Samtidigt kan forskningens metoder, pedagogiken i sal eller på nätet, sättet att interagera med företagspartner eller behoven av kompetens i olika forskargrupper se ut på många olika sätt. Arbetet kan med andra ord genomföras på olika sätt utan att behöva styras på en mer detaljerad nivå så länge som vi litar på att medarbetare tar ett övergripande ansvar för helheten och för att goda resultat kan levereras.
Frågan är om det exempelvis räcker med att säga att resor ska genomföras så att kostnad och klimatavtryck minimeras eller om det behövs detaljerade beskrivning över exakt över vilka avstånd som flyg kan tillåtas och när man får åka egen bil i stället för kollektivt?
Är det möjligt att kräva att forskningshandledare har terminsvisa samtal med alla doktorander om framdriften i projekten relativt lärandemål med mera utan att det dokumenteras med mer än en notering om att ett sådant samtal ägt rum. Eller måste vi säkerställa innehållet i sådana samtal genom checklistor av samtliga ämnen som måste gås igenom? Jag inser att man kan argumentera för både detaljerad och mer tillitsbaserad styrning. Men, det viktiga är att i översynen av vår egen byråkrati hela tiden ställa frågan om detaljeringsgraden i styrningen står i proportion till vad vi uppnår.
Färre riktlinjer, mindre byråkrati och mer tillit parat med större ansvarstagande och känsla av delaktighet i helheten. Om inte annat bör det vara vår kompass när vi bygger universitetet för framtiden.