I praktiken innebär modellen att de anslag som regering och riksdag anvisat för att universiteten ska bedriva utbildning och forskning förs tillbaka till staten genom de övervinster som hyresmodellen skapar.
Just nu sitter vi fast i en ekonomisk gripklo som effektivt suger energin ur universitetens verksamhet som jag skrev om i ett inlägg https://www.kth.se/blogs/rektor/2024/05/nu-far-det-vara-nog/ för några veckor sedan.
Men, för den reformsugne och progressive politikern som söker underlag för att forma en ny lösning för lokalförsörjningen så finns det flera vägar att gå. En relativt enkel åtgärd som bör genomföras omgående är att förändra ägardirektivet för Akademiska Hus så att en kostnadsbaserad hyresmodell ersätter dagens marknadsbaserade modell.
En variant på den förändringen är att bibehålla marknadsbaserade hyror men att inom statsbudgetens ram återföra de medel som kommer in från statsägda Akademiska Hus tillbaka till det högskolepolitiska området. Någon av dessa två åtgärder behöver genomföras omedelbart, senast inför budgeten 2025, för att säkerställa att universitetssektorn inte tvingas ner i den avgrund som urholkade anslag och ökade hyror innebär. Samtidigt bör de senaste årens hyresökningar kompenseras genom riktade anslag till universitet och högskolor.
På lite längre sikt så bör hela den nuvarande modellen skrotas. Så länge som myndigheter inte själva kan äga sina fastigheter så bör fastigheterna som idag ägs av Akademiska Hus föras över till stiftelser som anknyts till respektive lärosäte som också ska ha rådighet över stiftelsens verksamhet. På så sätt kan hyrorna antingen sättas kostnadsbaserat eller marknadsanpassat med återföring av övervinster via den av lärosätet kontrollerade stiftelsen.
Jag förstår att den som är emot förändringar kan hitta många argument mot att förändra, men jag är lika övertygad om att den som vill se förändringar kan hitta fram i regelverken så att vi kan få en rimlig och verksamhetsanpassad modell för hanteringen av universitetens lokalbehov. Det är dags att ta tag i detta. Det är dags att ansvariga politiker uppmärksammar vad som idag är det största hotet mot universitetens verksamhet och, i förlängningen, mot kompetensförsörjningen för det svenska samhället och för landets långsiktiga konkurrenskraft.