Jag har haft möjlighet att besöka tekniska universitet i båda dessa länder vid ett par tillfällen under våren och i fjol.
Det är alltid svårt att jämföra situationen i olika länder. Systemen och förutsättningarna för universiteten skiljer sig åt så pass mycket att det inte går att jämföra siffermaterial rakt av. Men, detta till trots, kan man ändå reflektera över en del olikheter oss emellan.
I Schweiz äger staten fastigheterna och universiteten disponerar dessa utan att betala hyra, men får å andra sidan stå för underhåll, om- och nybyggnationer. Till skillnad från den låtsasmarknad med kraftiga övervinster för fastighetsägarna som skapats för lokalförsörjningen för svenska universitet så är systemet i Schweiz baserat på en modell där universiteten får stå för fastigheternas faktiska kostnader.
I Sverige plågas universiteten svårt av den nuvarande modellen där vi inte bara betalar kostnaderna för fastighetsförvaltningen utan också tvingas bidra till övervinster och aktieutdelningar som går tillbaka till staten.
I Nederländerna finns ett väl utvecklat samarbete mellan universiteten sinsemellan å ena sidan och mellan universiteten och staten å andra sidan som möjliggör ett gemensamt arbete för problemlösning och utveckling, till exempel i arbetet med ansvarsfull internationalisering eller genom utvecklingen av kvalitetssystemen för högre utbildning. Vi har bra samverkan mellan universiteten i Sverige också, men inte riktigt så att vi gemensamt med politiken formar lösningar för framtiden.
I Schweiz och Nederländerna har man kvar ordningen med att avklarad examen i tidigare steg i utbildningssystemet ger tillträde till högre utbildning. Det liknar det system med studentexamen som vi hade i Sverige fram till slutet av 1960-talet. Universiteten har därmed inte själva har någon kontroll över hur många studenter som kommer till de olika utbildningarna utan de måste ta emot alla som kommer – med en kraftig utslagning under det första året som följd. I Sverige ger vårt system stora möjligheter att dimensionera och forma utbudet strategiskt och långsiktigt inom ramen för en relativt stor autonomi för universiteten. En autonomi som i jämförelse med Schweiz och Nederländerna är en stor fördel.
Men, det som ändå stannar kvar i minnet efter besöken, är den finansieringsmodell som man har. Huvuddelen av forskningen finansieras med basanslag och en mindre del med konkurrensutsatta anslag – tvärtemot den situation som vi har i Sverige – vilket gör att den akademiska personalen får en tryggare situation. Universiteten får dessutom ett samlat anslag för forskning och utbildning till skillnad från den ganska konstlade uppdelningen på två separata anslag som vi har. Dessutom är anslagsnivåerna betydligt frikostigare än vad fallet är i Sverige.
Viktigast är ändå att vi har utvecklande samarbeten och utbyten med våra vänner i både Schweiz och Nederländerna. Tillsammans kan vi bidra till att lösa framtidens problem genom såväl forskning som utbildning. Trots allt är det ju så att även om systemen ser olika ut så finner vi många möjligheter till samarbeten via gemensamt formulerade forskningsfrågor.