Som vanligt blir inspelen från olika aktörer lite av en önskelista som i allt väsentligt ställer krav på ökade anslag. Som man ropar i skogen får man svar kan man kanske säga efter som forskningsproposition förväntas innehåll resurstillskott till högskolesektorn. Annars är det liksom ingen idé att skriva en proposition.
Men den stora frågan som ingen ställer i de sammanhangen är hur man skapar en långsiktig, överblickbar och stabil högskolepolitik? Eller, annorlunda uttryckt, vilka är de viktiga och mest grundläggande frågorna som man behöver hantera och besvara för att på lång sikt skapa en framgångsrik och hållbar högskolesektor som kan svara upp mot samhällets alla behov av högre utbildning och forskning?
Om man ser bakåt i tiden så föregicks till exempel den stora reformen 1977 när många nya högskolor kom till av ett omfattande utredningsarbete som pågick många år och lämnade många olika betänkanden längs vägen. Ännu tidigare, från mitten av 1950-talet jobbade en universitetsberedning med att formulera ”…en allsidig och förutsättningslös prövning av universitetens och högskolornas uppgifter och behov i det moderna samhället”.
Värt att notera är att man talar både om vilka uppgifter högskolesektorn ska ha och om vilka behov högskolor och universitet har. Det finns en dynamik i detta med att inte bara se högskolesektorn som en leverantör av samhällsnytta utan även i behov av vissa förutsättningar för sin verksamhet som rimligen behöver garanteras politiskt.
Frågan är också om inte högskolesektorn är ett sådant område där det borde skapas långsiktiga politiska majoriteter för de grundläggande frågorna som mer kortsiktiga forskningspropositioner kan hämta argument ifrån. Andra områden som försvar och energi är andra sådana områden för överenskommelser där man försöker formulera och besvara vissa specifika frågor som sträcker sig längre än en mandatperiod i riksdagen.
Det är många frågor av denna karaktär som skulle kunna aktualiseras. En viktig fråga handlar om hur (politisk) styrning kan utövas inom ett system som samtidigt ska garantera institutionell autonomi för lärosätena. En annan om hur de många olika typerna av lärosäten som finns idag kan ges utrymme för sin särart och få förutsättningar för att bidra till samhället på olika sätt. En tredje om hur nationella uppdrag kan ges avtryck i ett så mångfaldigt högskolelandskap som vi har idag och hur viktiga nationella satsningar på till exempel infrastruktur kan möjliggöras. Det finns också, alltid kanske, behov av att uttrycka forskningens och utbildningens frihet och problematisera hur friheten för lärosätena, forskare/lärare och studenter kan kombineras med ambitioner om samhällsrelevans och arbetsmarknadsintressen.
Varje forskningsproposition brukar förvisso innehålla diskussioner av mer grundläggande frågor, men fortfarande är det ett tag sedan staten samlade sig för att i kraftfulla ordalag formulera universitetens och högskolornas uppgifter och behov, så som man uttryckte sig 1955.