Författare
Det som nu sker i USA när det gäller inskränkningar i den akademiska friheten rent allmänt och förändringar av den federala finansieringen av forskning i synnerhet ger anledning till oro.
USA är och har under lång tid varit världens främsta vetenskapsnation dit forskare sökt sig för att ta del av de goda förutsättningarna att bedriva forskning på den allra högsta nivån. USA är också det land som mottagit flest Nobelpris och vi har vant oss vid att se upp till USA:s forskningsuniversitet som de ledande inom, inte minst, medicin och naturvetenskap.
Det är dramatiskt att följa den nuvarande utvecklingen. På några månader har bilden förändrats i rask takt när federal forskningsfinansiering avbrutits och nya direktiv om icke önskvärd forskning har utfärdats. Tron på att det amerikanska forskningssystemet är robust och orubbligt har visat sig vara felaktig. Tvärtom är det slående hur snabbt förändringarna har gått att genomföra och hur omedelbara konsekvenserna är för universiteten.
Från kollegor och samarbetspartner i USA nås vi av oro och osäkerhet vilket har framkommit under några dagars besök här. Oavsett hur starka och framgångsrika amerikanska universitet är så är det samtidigt uppenbart att det går att påverka universiteten och forskningen direkt och kraftfullt även i världens främsta demokrati.
Det är klart att det ger anledning till oro på bred front. Skyddsmekanismerna för akademisk frihet i Sverige är långt ifrån starka. Tron på en välvillig statsmakt som ser till den högre utbildningens väl och ve och som garanterar forskningens frihet kan inte tas för given. Även om det just nu är USA som står i fokus så finns likartade strömningar i flera andra länder, även i Europa och i Sverige.
Om det någon gång har varit av yttersta vikt att inte bara stå upp för akademisk frihet och institutionell autonomi utan också på allvar fundera över vilka åtgärder som skulle behöva genomföras för att säkra dessa grundläggande värden, så är det nu. Det är en uppgift för forskarsamhället, för lärosätesledningar, forskningsfinansiärer och internationella samarbetsorganisationer. Det är också en uppgift för det politiska systemet att på allvar säkerställa att något liknande inte kan hända i Sverige.
Författare
Sanningen och lögnen antar vi normalt vara varandras motsatser. Det som är sant är per definition inte en lögn. Numera är det inte så enkelt.
Det tycks ha blivit en sorts normalisering kring att använda halvlögner och direkta lögner som sanningar och samtidigt bortse från fakta som inte leder fram till den lögnaktiga slutsatsen. För några år sedan kom begreppet ”alternativa fakta” som en beskrivning på en argumentation utifrån en faktabas som inte var baserad på verkliga förhållanden utan på en mer eller mindre påhittad verklighet.
Då var det kanske lite lustigt och något som ändå ersattes av fakta och sanning när lögnen blev påvisad och avslöjad. Nu är det inte så. Lögnen har nästan blivit oproblematisk att använda sig av som ett slagträ i debatten och det spelar ingen roll, för de övertygade, om lögnen blir påkommen eller inte. Förtroendet för den som ljuger står fast.
Det var som en skämtteckning där en förorättad ung man säger: ”det spelar ingen roll om det är sant eller inte, det är förjävligt ändå” efter att ha mött ett påstående om att svenska flaggan bränts i en skola.
Professor Åsa Wikforss som gav en föreläsning på KTH diskuterade hur vi ska förhålla oss i post-sanningens tid och gav en begriplig ram för att förstå vad det är som nu händer i den allmänna debatten och i politiska positioneringar. Att olika politiska riktningar har olika värden som de bygger sin politik på är ingen nyhet – det är viljan att nå vissa samhälleliga värden och mål och vägen dit som är kärnan i den politiska debatten.
Men, när de fakta som är underlag för den riktningen beskriver samma samhällsfenomen på helt olika sätt blir det en alltmer polariserad och konfliktfylld diskussion. Den rskapar underlag för avståndstagande mellan olika åsikter och fakta och mellan olika politiska uppfattningar. Det demokratiska samtalet blir allt svårare att föra.
Universitetens roll är och blir uppenbarligen viktig i allt detta. Vi måste stå för fakta om vad vi vet och om vad vi inte vet. Vi ska inte blanda forskning med politisk aktivism och vi ska delta i debatten utifrån de fakta som forskningen påvisat. Detta gäller ingenjörsvetenskap i lika stor utsträckning som annan vetenskap.
Även om den bild som Åsa Wikforss beskrev i någon mån är dyster så är det tydligt att universiteten behövs mer än någonsin. Vår roll blir allt viktigare när debattklimatet hårdnar och sanning och lögn blir utbytbara.
Författare
I regeringens STEM-strategi som presenterades i veckan uttrycks ambitionen att öka antalet studenter inom högskolan i STEM-ämnen från 83 000 till 90 000 fram till 2035.
I STEM, Science, Technology, Engineering & Mathematics, ingår ingenjörsutbildningar och en ökning av antalet studenter är nödvändig för att klara den gröna omställningen, elektrifiering, energiomställningen och för att stärka svensk industriell konkurrenskraft.
Arbetsförmedlingens yrkesbarometer visar på stora möjligheter för jobb inom traditionella civilingenjörsyrken såväl som inom nya kunskapsområden som cybersäkerhet. Satsningar på till exempel kärnkraft kräver fler utbildade inom hela värdekedjan. Teknikföretagen har konstaterat att fler ingenjörer behövs för industrins omställning och framtida utveckling. Flera representanter för stora teknikföretag har sagt samma sak och både Svenskt Näringsliv och Sveriges Ingenjörer har debatterat bristen på kvalificerad arbetskraft.
Samtidigt står vi beredda att öka våra utbildningar inom de bristområden som finns definierade. Vi kan öka antalet studenter idag och ta vår del av ansvaret för att nå regeringens ambitioner om 90 000 studenter inom STEM.
Nu är det dags att öka takbeloppet så att vi kan möta efterfrågan på ingenjörer. I vårt budgetunderlag har vi tydligt uttryckt möjligheter och ambitioner för att leverera mer till arbetsmarknaden. Vi kan göra det nu och Sverige behöver det nu. Därför bör expansionen upp till 90 000 studenter göras snabbare, till exempel över de kommande fyra-fem åren, för att inte Sverige ska halka efter i omställning och internationell konkurrens.
Författare
Från tid till annan kommer rapporter om att viss forskning kritiseras inte bara till sitt innehåll utan också utifrån sin ämnesmässiga relevans. När kritiken kommer från politiska företrädare eller vissa särintressen i samhället kan detta vara tecken på allvarliga försök att inskränka den akademiska friheten. När så händer behöver vi stå upp för forskningens och forskarens rätt att fritt definiera forskningsproblem och också fritt publicera och sprida resultaten av forskningen.
I kölvattnet av en ny administration i Vita Huset så har också oron ökat över att forskning som av någon anledning upplevs som kontroversiell av det politiska ledarskapet skulle kunna komma att ifrågasättas. Genom den federala statsapparaten finansieras cirka en femtedel av universitetens forskning även om siffran varierar mellan olika delstater och olika typer av lärosäten. Det finns med andra ord utrymme att direkt påverka amerikanska forskningsuniversitet via den federala budgeten.
Vad som skulle kunna upplevas som kontroversiellt är allt från gender-forskning till klimatrelaterade forskningsfrågor. Sådant som kan uppfattas som vänsterorienterade forskningsfrågor eller forskning som utgår från specifika samhällsfrågor där administrationen har en tydlig åsikt som den inte vill ha ifrågasatt. Att ens försöka sig på att lista forskningsområden som den politiska ledningen kan vilja stoppa är märkligt. Det indikerar att hoten mot den akademiska friheten inte på något sätt begränsar sig till teoretiska spekulationer utan är en reell verklighet.
I Sverige är det än så länge inte riktigt samma hotbild mot universitetens forskning som nu målas upp av amerikanska debattörer. Men, tendenser finns. Flera fall när forskare utsatts för vad som ibland kallas cancellering finns. Kritik mot vissa forskningsinriktningar artikuleras från tid till annan i allmän debatt, också av ledande företrädare för vissa partier.
Även om jag tog Trump-administrationen som exempel ovan så är det inte så enkelt att alla hot kommer från samma sida av den politiska höger-vänster-skalan. Det är nog snarare så att det med tiden har blivit alltmer legitimt att ifrågasätta forskning och forskare, och i förlängningen lärosäten, från olika politiska utgångspunkter. Risken är att forskare tystnar och att forskningen söker sig till allt mer icke-kontroversiella områden. En annan risk är att forskarna censurerar sig själva för att undvika kritik eller, i värsta fall, olika typer av förföljelser.
Att regeringen i forskningspropositionen har aviserat en utredning för att föreslå åtgärder som kan skydda och stärka den akademiska friheten är angeläget. Men vi har vi alla ett ansvar att stå för den fria forskningens rätt och för den akademiska friheten i praktiken.
Författare
I den strax före jul lämnade forsknings- och innovationspolitiska propositionen finns en skrivning som säger ”Under de senaste åren har det återkommande förts samtal kring svenska lärosätens associationsform. Regeringen avser därför tillsätta en utredning för att analysera ändamålsenligheten i dagens myndighetsform för statliga universitet och högskolor.” Två meningar som kan medföra en smärre revolution i högskolesektorn gör att nyfikenhet väcks om vilka spännande tider som väntar nu…
I början på 1990-talet togs löntagarfondspengar till hjälp när två lärosäten, Högskolan i Jönköping och Chalmers tekniska högskola, ombildades till stiftelser. Sedan utreddes frågan som en del i alliansregeringens reformagenda runt 2010. Efter en i huvudsak negativ remissomgång blev det inget av de förslag som då lades fram om att skapa en särskild myndighetsform för lärosäten. I mitten av 2010-talet var det dags igen, men då kom förslagen om stiftelseomvandling inte ens ut på remiss utan skrotades efter en intern utredning på departementet.
Nu läser vi 2025 och regeringen, även denna gång med en liberal utbildningsminister, lanserar återigen en utredning på temat lärosätenas myndighetsform. Det framgår inte riktigt vilken riktning som regeringen tänkt sig och inte heller om det finns några särskilda utmaningar eller problem som utredningen denna gång ska ha som särskilda utgångspunkter. Men, utredningen är viktig. Vi behöver komma ur den ibland alltför trånga klädedräkt som vi nu är satta i. Det kan gälla regelverk för statliga myndigheter som binder oss på sätt som inte är ändamålsenliga och svårigheter att agera fullt ut i akademiska samarbeten, nationellt och internationellt. Därför tänkte jag ta mig friheten att ge några tänkbara riktningar för den kommande utredningen.
En viktig utgångspunkt kan vara att inte alla lärosäten behöver omvandlas på samma sätt samtidigt. Låt oss säga att regeringen tar detta tillfälle i akt att tydligt formulera olika lärosätens olika roller och uppgifter i högskolelandskapet som skulle kunna kräva olika associationsformer. Det viktigaste är att inte automatiskt anta att ”one size fits all” utan att seriöst försöka koppla associationsform till roll i högskolelandskapet och för Sverige.
Det bör också finnas pengar med i bilden. Om stiftelseformen är aktuell så behöver det vara stiftelser som ges ordentliga ekonomiska muskler och som via sådana medel kan ges en riktig och mer autonom ställning i förhållande till statsmakten. Det handlar om betydligt mer än någon enstaka miljard. Det är dock från statens sida inte en kostnad utan en investering i stiftelsens balansräkning som lärosätet ska förvalta med bibehållen köpkraft.
Inspiration kan måhända hämtas i Finland där lärosätena fick så kallade matching funds i sina stiftelser. För varje euro som lärosätet fick in i donationsmedel tillförde staten några euro till lärosätets stiftelsekapital. En ny myndighetsform kan också vara ett sätt att lösa upp vår modell för lokalförsörjning genom att till exempel föra över fastighetsbeståndet i stiftelser eller bolag som kontrolleras av lärosätet.
Avslutningsvis hoppas jag utredningen bedrivs i samspel och kanske i samarbete med både lärosäten och politiska företrädare. Om goda idéer kommer fram vore det bra om de diskuteras brett och intensivt längs vägen snarare än att en remissrunda effektivt tar död på alla ambitioner till förändring. För förändring behöver vi.
