En medarbetarundersökning kan inte ersätta de svåra samtalen

 I veckan som gick närvarande jag vid två begravningar. Det fick mig att stanna upp och fundera. På här och nu, på hur dyrbar tiden är. Bland annat funderade jag på hur jag fungerar på egen hand och tillsammans med andra på jobbet? Har jag det bra? Trivs jag? Får jag gjort det jag vill? Emellanåt kan det kännas lite jobbigt att ställa sig dessa frågor, för allt detta är kopplat till ansträngning. Men jag konstaterade att jag faktiskt tycker att det fortfarande är roligt att arbeta.

Jag är chef för 80 medarbetare och jag tror att de flesta trivs med sitt arbete. De presterar, har hög kompetens och ett gott samarbete med sina kollegor liksom en bra relation till sin närmaste chef. Men i en stor grupp människor finns det också de som upplever något annat. Som chef kan jag hos dessa läsa av att arbetet är jobbigt och ansträngande, man isolerar sig och agerar inte tillsammans med övriga. Att gå till arbetsplatsen är betungande. Vore det jag skulle jag känna att det är att slösa bort min dyrbara tid.

Varför är det så svårt att samtala om dessa frågor? Ett av mina barnbarn uttalade härom veckan; ”När någon frågar hur dagen varit, svarar jag alltid bra”. Jag frågade naturligtvis, men varför då? ”Då slipper jag att få följdfrågor”.

Jag tror att vi ändå måste försöka få till de där följdfrågorna, trots att det känns jobbigt både för medarbetaren och chefen. Naturligtvis är det inte bara chefens ansvar. I medarbetarskapet ingår att ta ansvar för relationen till mig själv, min chef, mina kollegor med flera. Det bygger på självkännedom, att veta vad jag kan och vill, vara medveten om mina styrkor och svagheter. Idag pratar vi om on-boarding och off-boarding – det är viktigt att få en bra start och ett bra avslut. Men det allra viktigaste är den tid som vi spenderar tillsammans mellan on- och off-boarding.

Nu införs pulsmätning en gång i kvartalet. Vi kommer att kunna ta tempen inom varje enhet, men vi kommer inte att fånga upp de enskilda individer som inte mår bra och som inte kommer till sin rätt.

Här måste vi chefer våga börja prata med de individer som sitter fast, trots att det känns lite jobbigt. Nu när medarbetarsamtalen står inför dörren har vi vår chans att bli lite modigare och börja prata om det som ofta syns men ingen pratar om; individen som sitter fast i vardagen och inte har förmågan eller orken att komma ur sitt mönster.