Hon gräver ner sig i markrättigheter
I Sverige är i stort sett all mark indelad i fastigheter som ägs av någon. Vi tar också mycket för givet när det handlar om fastigheter: att de kan säljas, att det finns ett register och att vi kan belåna dem. Men så är det inte överallt. Och om man – bokstavligt talat – skrapar på ytan är det inte alltid så enkelt i Sverige heller. Det finns många intressen som konkurrerar om att använda en begränsad mängd mark. Mitt i de frågorna står Eva Liedholm Johnson, universitetslektor i fastighetsvetenskap, och har väldigt roligt.
I sin vardag är Eva Liedholm Johnson lärare, forskare och programansvarig för civilingenjörsprogrammet i samhällsbyggnad och hon ansvarar för kurser om markrättigheter på grund- och avancerad nivå. Hennes studenter tillhör en eftertraktad kategori: personer som kan hantera rättigheter på olika sätt, som har koll på plangenomförande och kunskap om regelverk och hur de hänger ihop, som kan plan- och bygglagen, anläggningslagen, fastighetsbildningslagen och andra viktiga lagar inom markrätten.
Internationella utbildningar med hållbarhetsfokus
Eva Liedholm Johnson är själv civilingenjör från KTH. Hon läste dåvarande lantmäteriprogrammet och kom tillbaka till universitetet 1996 för att undervisa en då ovanlig grupp av studenter. Sovjetunionen hade nyligen upphört att existera och KTH fick i uppdrag av SIDA att bygga upp ett Land Management-program med fokus på privatisering av markrättigheter som finansierades av myndigheten.
– Studenterna var ekonomer, jurister och lantmätare från olika före detta Sovjetrepubliker, Balkan, och inte minst de närliggande baltiska staterna. Efter ett års studier i Sverige gjorde de sitt examensarbete och förde därmed med sig sina nya kunskaper – en bristvara i de tidigare socialiststaterna – till sina hemländer. Utbildningen kom senare att utökas till flera länder i Östafrika bl.a Kenya, Uganda och Tanzania.
Även på andra platser, som Kazakstan, hjälper Eva Liedholm Johnson till att bygga upp högre utbildningar med fokus på hållbarhet. I just Kazakstan har det EU-finansierade projektet ”Lifelong learning for sustainable development” nyligen avslutats.
– Vi lärare kan också lära oss väldigt mycket av hur det fungerar, och inte fungerar, i andra länder säger Eva Liedholm Johnson.
Hon har även två doktorander i Tanzania som studerar konflikter om jordbruksmark och storskaliga markförvärv, som när internationella företag får rätt att arrendera mark under mycket lång tid för att odla en viss typ av gröda eller för att anlägga gruvor och bryta mineraler. I samhällen med informella rättigheter till land – en vanlig situation globalt – kan det ha stor påverkan på många människor.
Avvägning mellan rättigheter och intressen
Även i Sverige kan som bekant människor påverkas av gruvbrytning och mineralutvinning. Och det är faktiskt inte fullt ut definierat vad man äger när man äger mark.
– Enligt minerallagen kan den som har förutsättningar att undersöka eller bryta en mineralfyndighet få tillstånd till det, oavsett vem som äger marken. I lagen regleras också ett stort antal mineraler, bland dem många metaller, som kräver tillstånd för att brytas. Utöver dem finns så kallade markägarmineraler som markägaren får använda till husbehov. Men även för sådana mineraler krävs tillstånd om man som markägare vill använda dem kommersiellt. Ett aktuellt exempel på markägarmineral är den kalksten som Cementa vill fortsätta att bryta på Gotland.
Sverige är EU:s största gruvland och bryter lejonparten av all järnmalm samt även stora mängder av andra metaller som guld och silver. EU som helhet importerar dock två tredjedelar av sitt metallbehov, ett behov som ökar bland annat på grund av klimatomställningen med ökad efterfrågan på batterier m.m. Myndigheten Sveriges geologiska undersökning, SGU, anser att den svenska berggrunden är underexploaterad. Mot den bakgrunden är det förståeligt med en lagstiftning som möjliggör undersökningar och skyddar även investerare utöver att ta hänsyn till markägaren.
Eva Liedholm Johnson har i några studier bl.a. för myndigheten för Tillväxtanalys sett över vilka formella tillstånd som behövs för att öppna gruvor i Sverige och fem andra ledande gruvregioner – Finland, Polen, Ontario, Western Australia och Minas Gerais. Hon har kunnat konstatera att Sverige och Finland sticker ut i det att markägare i Finland får ersättning för prospektering och markägare i Sverige får mineralersättning. Sedan 2010 får också svenska markägare betalt med 25 procent utöver marknadsvärde när en fastighet exproprieras för till exempel gruvverksamhet.
– Det är en väldigt lång process från undersökningstillstånd till gruva i Sverige. Det handlar mycket om att balansera rättigheter och olika intressen, som naturvård, rennäring och vattenskyddsområden som gör att tillstånd till prospektering och gruvbrytning villkoras. I en del fall går det att kombinera verksamheter, det går till exempel att leta mineraler i ett aktivt skogsbruk och sett till markanvändningen är det en liten del som används till gruvdrift.
Mer dialog och samarbete är en väg framåt
Det finns en oro hos allmänheten för att jord och skog kommer i andra hand i relation med mineralbrytning och för vad som kan hända om en gruva öppnar. Ett aktuellt exempel är de stora fyndigheterna av jordartsmetaller i Norra Kärr vid Gränna, som motståndare till ett planerat dagbrott menar hotar Vättern som dricksvattentäkt. Och det har faktiskt inte öppnat någon ny gruva i Sverige på mer än tio år.
– Den som ansöker om prospektering och senare om en bearbetningskoncession måste arbeta mycket med konsekvenser, säger Eva Liedholm Johnson. Det krävs dialog och kommunikation med markägaren och andra rättighetshavare. Folk måste få tid att tänka och få inflytande vad gäller olika lösningar. Även olika myndigheter måste föra en god dialog med varandra.
Dialog och samarbete är något Eva Liedholm Johnson själv sysslar med. Tillsammans med Lunds, Luleå och Chalmers tekniska högskolor har hon arbetat med ett gemensamt forskningsprojekt för att ta fram en ’roadmap’ för digitalisering och etik i utbildningen av civilingenjörer inom samhällsbyggnad. Hon undervisar även i fastighetsutveckling, markjuridik och förvaltning av mark- och vattenresurser vid flera program på KTH.
– Det jag får hålla på med är väldigt roligt, avslutar Eva Liedholm Johnson. Vi som arbetar med markrättigheter tänker utveckling, vad som ska bevaras och hur man ser på vägen framåt. Och det i en verklighet där förutsättningarna hela tiden förändras.
Text: Johan C Thorburn
Det här är den 24:e artikeln i Skolan för arkitektur och samhällsbyggnad s artikelserie om utvalda forsknings-, utbildnings- eller samverkansinitiativ från respektive institutions verksamhet. Du hittar de tidigare artiklarna här: Arkiv