Han har fyllt i den arkitekturhistoriska kartan i Sverige
Vita fläckar på den arkitekturhistoriska kartan. Det var dem som fick Sebastiaan Loosen att lämna Belgien och KU Leuven – där han skaffat sig två grundutbildningar och en doktorstitel – för att ta sig till Stockholm och KTH för ett år som postdoktor. Vid KTH har han fördjupat sig i nordiskt bistånd under den postmoderna, kalla krigs-eran. En historia som det har skrivits förvånansvärt lite om.
Under perioden från mitten av förra seklet till 1980-talet hördes många kritiska röster mot en modernistisk utveckling som uppfattades ha gått fel, där gamla miljöer – som ansågs sakna värde och vara en orsak till problem – revs och ersattes av stora bostadshus och kontorskomplex, och där bilismens negativa sidor blev synliga. Den här gruppen av ”postmoderna” intellektuella argumenterade för att mjuka värden och goda kvaliteter i historiska miljöer borde ges större uppmärksamhet.
Som ingenjör i arkitektur, kompletterat med studier i social och politisk filosofi, ägnade Sebastiaan Loosen sina doktorandstudier i arkitekturteori åt den typen av diskussioner där arkitekturens grundläggande delar ifrågasattes. Några av hans exempel var den katolska prästen Sieg Vlaeminck, som lämnade kyrkan, studerade sociologi och blev en passionerad röst inom stadssociologi och som bland annat publicerade tidningsartiklar där han argumenterade för ett vetenskapligt perspektiv på arkitekturen.
Ett annat exempel är Atelier de recherche et d’action urbaines, förkortat ARAU, en grupp arkitekter och lärare i arkitektur som agerade som urbana aktivister för att förhindra rivningar som skulle ge plats för monofunktionella kontorsbyggnader. De använda sina möjligheter som lärare genom att tillsammans med sina studenter presentera alternativa planer så snart en ny kontorsbyggnad planerades. Deras aktiviteter överlappade med Archives d’Architecture Modernes verksamhet, en organisation som arbetade för att bevara arkitekturhistoria och som återupptäckte och bevarade arkitektritningar. Det gav dem en möjlighet att använda historien som argument. De här grupperna och personerna hade olika och kompletterande roller i en typ av motståndsrörelse. Och de använde något vi upplever som neutralt – arkivering och historia – för politiska syften, genom att sätta fokus på det viktiga i vad vi väljer att bevara och göra oss av med.
Vid samma tid pågick en global övergång till en postkolonial värld där bistånd blev ett nytt fenomen. En del av biståndet handlade om att bemöta bristen på utbildade personer i länder som nyligen blivit självständiga.
- När Algeriet, Afrikas största land, blev självständigt 1962 fanns där bara två utbildade algeriska arkitekter, och i Kongo, Afrikas näst största land, fanns bara tolv personer med en universitetsutbildning när landet blev självständigt 1960, berättar Sebastiaan Loosen. Eftersom det hade saknats investeringar i högre utbildning under den koloniala perioden fanns en stor brist på tekniskt kunnande som bemöttes med bistånd.
Under sina doktorandstudier träffade Sebastiaan Loosen på ”the Post Graduate Centre Human Settlements” vid KU Leuven. Ett centrum som hade etablerats 1970 och som utbildade studenter från det globala syd. Verksamheten påverkade också de anställda som fick nya intryck, och centrumets aktiviteter bidrog till att skolan i Leuven fick en stark ställning inom arkitekturteori, och tog sig an arkitekturens roll i relation till modernisering och kulturell förändring. I de mellanstora länderna fanns det ofta ett liknande centrum som gynnades av biståndsarbete. I Nederländerna var det Rotterdam och i Sverige Lund. Den insikten kom att ligga till grund för Sebastiaan Loosens postdoktorprojekt.
Biståndets uppgång ägde rum under kalla kriget, vilket innebar att det fanns ett uppenbart geopolitiskt intresse som påverkade de internationella relationerna. Bistånd användes därför för att etablera en ideologisk hegemoni. Sovjetunionen kunde till exempel donera ett universitetscampus till ett visst land för att få in det i den egna intressesfären. Sverige och de nordiska länderna, som hade en begränsad kolonial förhistoria och var mindre indragna i kalla krigets dikotomi, blev eftertraktade partners att arbeta med för länderna i det globala syd, inom ramen för bistånd. De spenderade också en större del av statsbudgeten på bistånd.
- Men det finns väldigt lite skrivet om de nordiska ländernas biståndsarbete ur ett arkitekturhistoriskt perspektiv, säger Sebastiaan Loosen. Det är anmärkningsvärt eftersom de var så produktiva och de här ”vita fälten på kartan” var en av anledningarna till att jag ville tillbringa en del av mina postdoktorstid i Sverige. En stor fråga är hur det svenska samhället och näringslivet gynnades av dessa stora utbyten. Bland annat öppnade det nya marknader för byggsektorn när miljonprogrammet gick mot sitt slut.
På KTH hittade Sebastiaan Loosen en egenpublicerad rapport av en svensk arkitekt som tillbringade ett antal år i Afrika under 1960-talet. I den fanns ett foto på ”Mr. Dennis” intill den dåvarande presidenten i Tanganyika och den svenska direktören för ett bostadsprojekt. Mr. Dennis, en lokal snickare, var med och formgav husen som byggdes i projektet, han byggde modellen som presidenten ser på i bilden och han var den förste att prova på att bo i ett av husen. Men den enda anledningen till att vi vet vad han heter är rapporten, vilket gör det till ett undantag från hur det brukade vara, att arbetare sällan fick en plats i historieskrivningen.
Bilden med Mr. Dennis kom till användning för en internationell, tredagars online-konferens som Sebastiaan Loosen arrangerade under sitt år vid KTH: ”Architectural training and research in the foreign aid-funded knowledge economy 1950s-1980s”. Det fanns både fördelar och nackdelar med att konferensen hölls helt online. Eftersom deltagarna befann sig i olika tidszoner begränsades konferensen till sex timmar per dag, vilket gjorde att den blev mer koncentrerad. Onlineformatet gjorde det också möjligt att vara mer inkluderande, med deltagare från 36 länder. Det kom presentatörer från Pakistan, Bangladesh och Kenya och deltagare från länder som Singapore, Sydafrika och en grupp bestående av 20 studenter från Uganda dök också upp
- Vad man går miste om med online-formatet är samtalen som äger rum i konferensens marginaler, säger Sebastiaan Loosen. För att kompensera för det anordnade vi en serie träffar för presentatörerna i juni. Det gav en mer informell atmosfär och diskussionerna påverkade också presentatörernas arbete med färdigställa sina papers. Diskussionerna under konferensen blev också mer sammanhängande och konsekventa än vad de brukar vara.
Nästa år fortsätter Sebastiaan Loosen sin postdoktorstid vid ETH Zürich i Schweiz, där kommer han att ansluta till en forskargrupp med expertkunskap om arkitektur och urbanism i det globala syd.
Vad hände då med rapporten om svenskt bistånd som han hittade i KTH:s bibliotek? Den blev faktiskt utgallrad kort därpå och blev på så sätt en intressant del av diskussionen om vad vi bevarar och vad vi rensar ut från historien.
Text: Johan C Thorburn
Det här är den 15:e artikeln i Skolan för arkitektur och samhällsbyggnad s artikelserie om utvalda forsknings-, utbildnings- eller samverkansinitiativ från respektive institutions verksamhet. Du hittar de tidigare artiklarna här: Arkiv