Förändrade normer kring boende och vardag kan leda till mer hållbara liv

Projektet använder sig av ett intersektionellt perspektiv på klimat- och hållbarhetsutmaningen, då vardagsliv och maktstrukturer är sammanlänkade och omställning inte kan ske utan att vi kopplar ihop dessa.

– Vår forskning fokuserar framför allt på relationen till boende och vardagsliv. Det har funnits en tendens att lägga ansvaret på individen när det kommer till hållbar omställning. Att till exempel sopsortera är något som kommer upp i nästan varje intervju med boende som ett exempel på hur de tolkar hållbarhet i sin vardag. Även om återvinning av material är viktigt i sig är det långt ifrån den mest avgörande handlingen som boende kan eller bör göra för att bidra till en större förändring. Det är dock resultatet av att vi haft en diskurs som de senaste decennierna individualiserat ansvar och vi kan då både känna att vi gör rätt för oss när vi delar upp våra sopor i rätt fraktioner, men ändå mår vi dåligt och känner att vi borde göra mer och sen så stannar det ofta där.

Missar poängen om hur vi når klimat- och hållbarhetsmål

I det ovannämnda tänket missas stora aspekter om hur vi lever och bor och hur vi ska kunna nå sociala och miljömässiga hållbarhetsmål, menar Pernilla Hagbert.

– Det blir problematiskt. När det handlar om bygg- och bostadssektorn har det varit en diskurs som lutat åt en teknisk förståelse för hur hållbarhetslösningar ska implementeras. Men människorna som bor i husen och deras beteenden påverkar också. Forskningen har länge legat före och pekar dessutom på att det inte bara handlar om enskilda beteenden som ska ändras, så kallad nudging, utan att vi måste förstå hur olika normer och system påverkar boendet. Det är alltså inte bara tekniken, eller individers beteenden som behöver förändras för en hållbar framtid. Varför vi gör som vi gör, hur vi interagerar, hur bostadsmarknaden ser ut och vilket ansvar olika aktörer tar blir här också intressant.

Kritisk analys av energi, design och beteenden

Projektet finansieras av Energimyndigheten, inom programmet Design för energieffektiv vardag som handlar om energi, design och beteende. Pernilla Hagbert förklarar att projektet valt att ifrågasätta alla de tre punkterna för att utmana hur vi förstår den omställning vi står inför.

– Boendet är en viktig nod i vardagslivet och där finns en viktig plats att lyfta samtalet för att kunna peka på möjligheter och ansvar som finns. Det handlar inte bara om energieffektivisering, utan att bredda vad omställning är i bredare termer och där utgå ifrån människors vardagsliv. Hur ser vi på hållbarhet i relation till boendet? Vad skulle omställningar till en socialt rättvis utveckling inom planetära gränser innebära? Kan hyres- och bostadsrättsföreningar vara en arena för att driva omställning? Det som är i fokus är att med utgångspunkt i vardagslivnivån adressera de större förändringar som krävs.

Hyres- och bostadsrättsföreningar som arena för omställning

Projektet går mot sitt slut och några delresultat innehåller bland annat att skapa ett samtalsmaterial riktat till hyres- och bostadsrättsföreningar.

– Här vill vi ta till vara på det vi har sett i våra studier av boendeföreningar, bland annat kring hur engagemang i hållbarhetsfrågor värderas och hur en djupare diskussion kan stimuleras. Här kan då starten vara att börja prata med sina grannar. Ett av våra huvudresultat är det här materialet som riktar sig mot en mellannivå av kollektiv handling som innebär att göra hållbarhet tillsammans, istället för att lägga fokus på individnivå. Det måste finnas utrymme för obekväma diskussioner. En viktig del är att ge utrymme för personliga reflektioner och skapa ett samtal där dessa kommer fram. Nu håller vi på och testar vårt material med boendeföreningar runt om i landet. Vi har fått intressant feedback som kommer bidra till vidareutvecklingen och sedan lanseras vid projektets slutseminarium i december.

Som projektets titel avslöjar har forskarna anammat ett intersektionellt perspektiv för se hur en mer inkluderande omställning skulle kunna se ut.

– Omställningen måste bygga på ett intersektionellt perspektiv. Det handlar om att skifta från det tekniska eko-moderna som ofta dominerar idag, till att förstå hur olika maktstrukturer skär på olika sätt för att förstärka eller förhindra förändring. Det finns mycket forskning som visar hur kvinnor och män som grupp använder energi. Vi har från början insett att det intressanta var att gå bortom det, för att istället se till normerna och ta in intersektionella perspektiv som klass, ålder, etnicitet och föreställningar om vem den hållbara medborgaren är.

Hemmet ett möjlighetsfönster för förändring

När Pernilla Hagbert beskriver hemmet beskriver hon en ny norm kring boendet som en nod för våra liv. Samtidigt menar hon att de diskussioner som rör hemmet måste kunna få innehålla skav och friktion för att vi ska komma framåt.

– Vi pratar om hemmet som ett möjlighetsfönster för förändring. Då handlar det mycket om att man tar dialogen och att den sorgen och de skaven som uppstår kring klimat- och miljö såväl som sociala rättvisefrågor får utlopp. Det går inte att blunda för att olika förutsättningar råder. Människor som bor i hyresrätt har redan mindre inkomst och bor i snitt på mindre yta. Vad är minimum för ett gott, värdigt och hälsosamt liv? Det finns massa trender och myter kopplat till bilden av en miljömedveten medborgare man kan kritiskt belysa – hur kan ett sådant samtal se ut? Vad är jag själv villig att uppoffra? Status? Där kommer även klass in. Det är skillnad om man kan välja att avstå eller tvingas göra det ofrivilligt. Det finns en ökad ojämlikhet, där fler lever i trångboddhet samtidigt som andra lever i ytmässigt och materiellt överflöd.

Nya narrativ kring boende och vardagsliv

Hur ska vi då leva och bo i framtiden för att våra vardagsliv ska vara mer hållbara? Att vi måste minska den genomsnittliga ytan per person, bo mindre resursintensivt och dela ytor, saker och engagemang i hållbarhetsomställningen är tre övergripande teman som Pernilla och hennes kollegor utforskar.

– Vi måste tänka bortom tekniken och ställa om vår syn på hemmet och boendet. Med det menar vi menar inte att alla ska bo i kollektivhus eller att det inte kommer vara viktigt att fortsätta att jobba med att minska påverkan i byggprocessen. Vi måste se vilka som ska göra förändringar och ändra maktstrukturer som håller de rådande normerna i schack. Det är inte bara en fråga om att sopsortera eller installera solpaneler. Det kan exempelvis handla om utveckla olika grader av delande i våra bostadsområden och städer som också kan underlätta för människor att få vardagen att gå ihop.

Familj, hälsa och tid viktigast för de flesta

Även om vissa sätter spjärn emot hållbarhetsdiskursen i samhället finns en ny debatt som enligt Pernilla Hagbert är en ljuspunkt.

– Vi frågar oss hur vi kan leva i symbios med människor och natur. För de flesta är familj, hälsa och tid viktigast. Efter att vi skalat av alla andra saker så är det är där vi landar i slutändan. Samtidigt ser vi en större öppenhet och människor känner sig låsta av att ha för många saker och vissa väljer frivillig enkelhet. Det är inte alltid med hållbarhet som bakgrund utan för ens eget välbefinnande. Det finns en större öppenhet än vi ofta tänker i debatten kring förändring. Det finns plats för en ny typ av samtal för att möjliggöra ett samhälle som uppnår sociala mål samtidigt som vi håller oss inom planetära gränser.

Forskningen i punkter

• I framtiden måste vi bo mindre, leva mindre resursintensivt, dela mer, tänka bortom tekniken och ställa om vår syn på hemmet och boendet.
• Ett intersektionellt rättviseperspektiv blir viktigt då vissa grupper, exempelvis avseende inkomst, genus med mera har ett lägre klimatavtryck, medan exempelvis de med högre inkomst står för en större klimatpåverkan.
• Omställningen måste ske på alla nivåer, men istället för att fokusera på ett individuellt eller enbart politiskt plan undersöker forskare som Pernilla Hagbert och hennes kollegor den mellannivå där människor kan mötas och inse sitt kollektiva ansvar. Vi måste dela ytor, saker men också dela engagemanget och se till att det görs inkluderande.

Text: Hanna Kalla

Det här är den 17:e artikeln i Skolan för arkitektur och samhällsbyggnad s artikelserie om utvalda forsknings-, utbildnings- eller samverkansinitiativ från respektive institutions verksamhet. Du hittar de tidigare artiklarna här: Arkiv