Till innehåll på sidan
Till KTH:s startsida

Building the City from the Inside

Architecture and Urban Transformation in Los Angeles, Porto, and Las Vegas

Tid: To 2020-03-12 kl 14.00

Plats: F3, Lindstedsvägen 26, Stockholm (English)

Ämnesområde: Stadsbyggnad

Respondent: Hannes Frykholm , Stadsbyggnad

Opponent: Professor Albena Yaneva, University of Manchester, UK

Handledare: Docent Daniel Koch, Stadsbyggnad, Arkitekturskolan; Associate Professor Catharina Gabrielsson, Stadsbyggnad; Professor Roemer van Toorn, Umeå universitet

Exportera till kalender

Abstract

Som ett bidrag till forskningsfältet ”interiör urbanism” (Rice, 2016) studerar denna avhandling entrésituationer mellan byggnad och stad i syfte att utveckla nya sätt att undersöka relationen mellan arkitektur och stadsomvandling. Avhandlingen relaterar upplevelsen av arkitektur som kopplad till idéer om staden (Pine & Gilmore, 2011). Den centrala forskningsfrågan, hur arkitektur förmedlar stadsomvandling, diskuteras genom platsnära och teoretiskt underbyggda undersökningar av tre byggnader. Utifrån en kritik av idén om en absolut arkitektur (Aureli, 2011), utvecklas ett argument för byggnaders gränser som porösa och relationella. Tre fallstudier - Westin Bonaventure Hotel i Los Angeles, Casa da Música i Porto, och Wynn Casino i Las Vegas – representerar varsin diskurs om arkitektur och stad. Avhandlingen berör några av mekanismerna bakom en iscensättning av urban omvandling; den rumsliga logiken i tröskeln mellan byggnad och stad, temporala dimensioner av väntrummet, och det arbete som ligger till grund för att skapa interiöra ”atmosfärer”.Avhandlingen består av tre delar: Introduktionskapitlet ger ett teoretisk och metodologiskt ramverk, och beskriver det forskningsfält som projektet förhåller sig till. Det andra kapitlet är en teoretisk diskussion kring förhållandet mellan arkitektur, gränser, och urbanisering. Detta kapitel utvecklar ett relationellt förhållningssätt till arkitektur, dels genom en kritik av begreppet autonomi, dels genom platsobservationer från den romerska stadsmuren, den sistnämnda som ett exempel på en omstridd och föränderlig gräns med många lager.Avhandlingens andra del består av tre fallstudier, Westin Bonaventure Hotel, Casa da Música, och Wynn Casino, som diskuteras utifrån ett av tre övergripande teman; rum, tid, och arbete. Det rumsliga temat utvecklas utifrån exemplet Bonaventure Hotel, färdigställt 1976 och beläget i Bunker Hill, i centrala Los Angeles. Byggnaden tillkom i samband med en omstruktureringsprocess, där delar av Los Angeles innerstad skulle omvandlas till ett centrum för global företags- och kulturverksamhet. Kapitlet pekar på en serie motstridiga tolkningar av denna byggnads interiör i relation till staden: Först Portman’s idé att låta interiören förmedla upplevelsen av att vara fotgängare, därefter Fredric Jameson’s läsning av Bonaventures atrium som emblematisk för ett senkapitalistiskt hyperrum, och slutligen, ett samtida intresse för Portmans projekt utifrån dess formmässiga och geometriska kvalitéer. Om diskursen kring Bonaventure kommit att handla om dess atrium, så observerar och diskuterar detta kapitel istället fyra entréer till byggnaden, utifrån frågeställningen, vilken roll har Bonaventures trösklar i ett pågående projekt att omvandla centrala Los Angeles? Genom en fortlöpande renoveringsprocess av hotellets interiör har entrérummen sträckts ut mot gatan, vilket bidragit till att ge byggnaden en ny närvaro i Los Angeles. Kopplingen mellan hotellets interiör och staden antyder att renoveringen av trösklar och omvandlingen av Bunker Hill kan läsas som parallella och beroende av varandra.Avhandlingens andra fallstudie behandlar hur tid bidrar till att skapa upplevelsen av staden, genom att diskutera väntrummet i Casa da Música, ritat av det holländska arkitektkontoret OMA i samband med att Porto utsetts till europeisk kulturhuvudstad 2001. Byggnaden diskuteras mot bakgrund av Portos urbana omvandling under de senaste två decennierna. Den övergripande frågan som ställs är: Vilka typer av exponeringar och möten uppstår mellan Casa da Música och staden under mellanakten? Mellanakten, samt tiden innan och efter konserten, är en paus för musiker och publik, men också de tillfällen då publiken möter staden. Tiden som publiken tillbringar i byggnadens lobbyrum med att vänta, diskuteras här som ytterligare ett exempel på ett utsträckt tröskelrum för upplevelsen av ett narrativ om staden.Kapitlets avslutande del diskuterar de visuella komponenterna av byggnaden i OMAs publikationer. Ett återkommande motiv i dessa bilder är hur byggnaden används för att betrakta staden Porto. Det nya Porto, och dess varumärke som kulturhuvudstad, synliggörs i byggnadens lobby. Denna exponering sker under mellanakten, där konsertpubliken genom att röra sig i byggnadens utsträckta tröskelrum upplever staden som en serie inramade sekvenser. Rem Koolhaas påstående att byggnaden kopplar den kulturella institutionen till den omgivande staden diskuteras mot en ekonomisk logik där Casa da Música producerar en bild av det förnyade Porto. När Casa da Música kastar nytt ljus på staden, bidrar byggnaden till Portos varumärke som en kulturell och dynamisk stad.Den tredje fallstudien behandlar arbetets roll för att generera en specifik atmosfär i Wynn Casino’s lobby i Las Vegas. Färdigställt 2005 utgjorde kasinot en del i en förändring av Las Vegas identitet, där spelverksamheten tonades ned till förmån för familjevänlig underhållning och kultur. Denna omvandling skedde parallellt med omfattande fastighetsspekulationer i Las Vegas. Efter finanskrisen 2008 kom kasinots roll i staden att förändras. Detta kapitel använder Jean Baudrillards definition av ”atmosfär” i syfte att diskutera underliggande idéer bakom upplevelsen av kasinot. Till skillnad från en fenomenologisk tradition, använder Baudrillard termen atmosfär för att beskriva ett system av tecken som representerar kulturellt konstruerade idéer genom material, möblemang, ljus, rum, ljud, etc. Kasino-atmosfären förutsätter ett kontinuerligt arbete med att upprätthålla associationerna till lyx, harmoni, och natur. Genom att relatera arbetet med en interiör atmosfär till idén om urban omvandling, undersöker kapitlet vilken typ av arbete som atmosfären förutsätter, och vilket narrativ om Las Vegas som detta arbete återspeglar. Arbetet med att upprätthålla en viss atmosfär utgör också ett symboliskt skydd mot ett föreställt förfall i staden. Som en följd av den ekonomiska krisen har initiativet för urban förnyelse placerats hos kasinot.Avhandlingens tredje och avslutande del summerar fallstudiernas betydelse i relation till den övergripande frågeställning och identifierar det huvudsakliga forskningsbidraget till fältet ”interiör urbanism.” Sammantaget pekar fallstudierna på en ofta förbisedd parallell mellan renoveringar av byggnadsinteriörer och externa urbana omvandlingar. Avhandlingen identifierar ett återkommande narrativ i dessa fallstudier, som kan relateras till nyliberal urbanisering som ett ideologiskt projekt: Omvandlingen av staden är en process utan slut. Tröskeln mellan byggnad och stad framstår i denna läsning som ett fragilt och instabilt territorium under kontinuerlig förhandling. Avhandlingen föreslår att betrakta denna tröskel som ett epistemologiskt instrument, för att studera hur olika aktörer och händelser bidrar till att forma relationen mellan byggnad och stad.Tre huvudsakliga bidrag med denna studie framhålls: För det första bidrar avhandlingen till arbetet med att utveckla en transversal metod för att analysera arkitektur, ett tillvägagångssätt som sammanväver många texter och källor för att studera hur en byggnad ingår i ett större ekonomiskt och politiskt sammanhang. För det andra bidrar avhandlingen till en diskussion om gränsen som ett epistemologiskt verktyg, där många olika anspråk och kunskaper i staden möts. För det tredje bidrar avhandlingen till en förståelse för hur småskaliga förändringar av det interiöra rummet måste förstås i relation till urbana omvandlingsprocesser.Avhandlingen visar på arkitekturproduktionens integrering i stadsomvandling på andra skalor än det som definierats som ”nyliberal arkitektur” (Spencer, 2016). Den avslutande diskussionen placerar de tre fallstudierna i relation till postmodern teori, och framhåller en förskjutning av både diskursen och av byggnadernas roll, som återspeglar en pågående förändring i relationen mellan arkitektur och kapitalism. Den utsträckta tröskeln som observerats i samtliga fallstudier är ett uttryck för en sådan process, där kropp och intellekt har integrerats både i ett digitalt nätverk av information och kontroll, och i en materiell-rumslig förlängning av byggnaders entréer. Den utsträckta tröskeln bidrar till att omforma vår upplevelse av staden. Piranesis ”Campo Marzio”-projekt framhålls som ett diagram över denna process, där tröskeln blivit det dominerande element i en stadsmiljö som tycks sakna utsida. I Tafuris läsning av Piranesi framstår detta som ett uttryck för arkitekturprofessionens totala marginalisering i den nutida staden. Som en avslutande kommentar noteras att inte heller Piranesis vision kan ses som ett stabilt och permanent diagram över kapitalismen. Arkitekturens instabila karaktär möjliggör att betrakta stadens konstruktion från insidan av byggnader som ett oavslutat projekt, med inneboende möjligheter till förändringar bortom ekonomisk vinst.

urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kth:diva-267039